Mot andra sidan jorden med fyra kvadrat segel och en åra

En bit ut i havet från Dunedin på Nya Zeeland ligger Västerviks antipod. Om jag har räknat rätt, och med turen på min sida, seglar jag dit om något år. Båten är en liten farkost som jag hittat på för att säkert ta mig över de stora haven.

En tävling gällande ett världsrekord hade utlysts. Den gick ut på att segla jorden runt i en tre meter lång båt. Jag tänkte, har jag ett världsrekord i bakfickan kommer nog försörjningen att ordna sig. Det där med pension, det var redan kört eftersom jag större delen av mitt liv har ägnat mig åt att läsa böcker och fundera över tillvaron, samt att bygga små båtar och segla över stora hav.

Utmaningen syntes mig tekniskt intressant. I januari 2012, efter att ha funderat några månader och gjort modellförsök, satte jag igång med bygget.

I början höll jag god takt. För att få plats med mat och utrustning ritade jag båten bred och hög. Detta var tvärtemot min övertygelse, men nu gällde det ju att trygga min framtida försörjning och då kunde jag väl få kompromissa med mitt samvete, resonerade jag.

Efter tre år visade det sig att när jag jobbade mot min övertygelse var jag inte särskilt produktiv, motivationen minskade mer och mer. Samtidigt hade jag satt igång att skriva min självbiografi. Också det ett sätt att ordna en viss inkomst. Skrivandet fortsatte månad efter månad. Det var roligt, blev väldigt bra och fick ta tid från båtbygget. När manuset var klart och ivägskickat till förlaget och jag kom tillbaka till verkstaden hade lusten att färdigställa tremetersbåten snarare avtagit än ökat. För att vara riktigt ärlig så hade lust bytts mot olust. Dessutom, båten var långtifrån klar.

Jag längtade efter att komma ut på sjön, om än bara för en dagssegling då och då, och började skissa på en experimentbåt i plywood, 3,6 meter lång och 80 centimeter bred, något jag snabbt och billigt kunde bygga.

Medan jag funderade över henne dansade tankarna vidare. ”Om jag att lägger till 20 cm på bredden skulle jag kunna vara ute en helg.” Arbetsmoralen med avseende på tremetersbåten var vid det här laget, låg, mycket låg. Desto ivrigare var jag inför den nya experimentbåten: ”Om jag bygger henne i Divinycell så blir hon både varm och skön och osänkbar.”

Jag gjorde en utslagstabell och sågade ut mallarna. När jag skulle resa dem slog mig en frestande tanke, ”om jag ökar mallavståndet en bit och däckar henne då kan jag vara ute en hel sommar.” 3 april 2015 satte jag igång att bygga. Måtten blev 4,4 meter lång och en meter bred. Jag byggde henne av Divinycell och NM-epoxi. Det var först när jag såg mina två halvfärdiga båtar sida vid sida, den breda höga tremetersbåten, stor som en koloss och fjättrad till hög energiförbrukning, och den smäckra lågenergimodellen som jag insåg hur absurt och moraliskt fel det skulle vara att segla jorden runt i en bred, hög, tremetersbåt även om det skulle bidraga till att trygga min framtida försörjning.

Fredagen den 17 april kväll klockan sju på kvällen, för att rädda min själ, tog jag fram tigersågen och styckade upp kolossen. Nästa måndag, med hjälp av några vänner körde jag bitarna till tippen. De tre och ett halvt årens arbete med den hade inte varit förgäves, den hade fungerat som en språngbräda in i framtiden. Den hade gett mig goda idéer. Livet blev ljust.

Under de många år som jag hade funderat över långa seglatser i små båtar hade jag ofta funderat över en lågenergi-
båt, men eftersom jag var bunden av regler och förordningar, konventioner och kutymer hade det stannat vid tankar. Tremetersbåten hade fått mig att fundera djupare och att bryta med traditioner.

Världen är för komplicerad för att vi skall ha tid att i varje frågeställning gå tillbaka till de fundamentala principerna. Därför har vi människor under alla tidsepoker tvingats att slentriantänka och ha förutfattade meningar. Vi äter med kniv och gaffel. Andra matskick är kass.

Kineser äter med pinnar. För dem är kniv och gaffel kass. För ett antal år sedan bodde jag bland ostronodlare i en liten by i nordöstra Japan. Jag var där för att studera den asiatiska vrickåran yuloh. En dag nere i hamnen när jag diskute-rade åror med några äldre gentlemän brast en av dem ut: ”I Europa använder man åror till att ro med.” De andra skrattade hjärtligt. De har svårt att fatta hur man kan använda en åra till något så löjligt som att ro. I Kina och Japan ror man inte, man vrickar.

Tusentals europeiska sjömän kom under segelfartygens epok i nära kontakt med yulohn och hade sett den i funktion när de i sampaner transporterades fram och tillbaka från ankarplatserna till land. Trots det spred sig

yulohn inte hit. Tusentals engelsmän och amerikanare har kommit i kontakt med den fantastiska centimetern. Trots det håller de fast vid sina opraktiska tum.

Regler och förordningar, konventioner och kutymer förblindar. Det gör att bra lösningar inte alltid slår igenom. När det gäller långfärdsbåtar så är kappseglingsreglerna ofta boven. Deras inflytande har sedan sportens tillkomst begränsat, beskattat och bestraffat båtars längd för det är båtens längd som bestämmer dess praktiska maxfart. Var långfärdsbåt har sin praktiska maxfart men ingen absolut. Vad som händer när båtägaren vill överskrida sin praktiska maxfart är att båten börjar sluka otroliga mängder med energi.

Den naturliga förklaringen är att när en båt flyttar på sig måste den naturligtvis tränga undan det vatten som är framför den. Då bildas ett vågsystem bestående av en bogvåg och en häckvåg. Ju fortare båten rör sig, desto fortare måste vågsystemet röra på sig.

Vågorna blir längre ju fortare båten rör sig. Till slut sammanfaller bogvågen och häckvågen och bildar en grop ur vilken båten inte förmår att ta sig utan att förbruka grymt mycket energi.

Är båten lång är det nödvändigtvis långt mellan bogvåg och häckvåg, då kan bog- och häckvågorna bli långa innan de sammanfaller och bildar en grop. Om två olika långa båtar väger lika mycket kräver alltså den längre båten mindre energi för samma fart. När konstruktören stirrar sig blind på en tänkt båts längd fjättrar han båten till att förslösa stora energimängder. En båts svallvågor vittnar om hur mycket energi den gör av med, men eftersom svall är så allmänt förekommande accepteras det som något nödvändigt ont.

Så behöver det inte vara. Påverkad av min tremetersbåt hittade jag på en lågenergibåt baserad på vikt, inte längd. Med tanke på EU:s kriminalisering av små långfärdsbåtar döpte jag henne till Exlex, ett latinskt ord. Det kan betyda ”den som ej låter sig bindas av någon lag”. Ex betyder utanför och lex betyder lag. Exlex kommer inte heller att bindas av sin egenbildade grop och kan drivas med relativt segelyta. En tredjedel av den segelyta som en lika tung produktionsbåt skulle kräva, för samma fart, räcker mer än väl.

En så liten segelyta klarar sig naturligtvis med en mycket kort mast, särskilt om man som jag gör segelytan kvadratisk, det är ju effektivare på undanvind än trekantiga segel.

Detta gör masten lättare på tre sätt. Halverar man mastlängden halveras vikten. Det gör den fyra gånger så stark. Då är den överdimensionerad och behöver alltså inte vara så grov. Återigen sparas vikt.

Sen är det också så att då masten bara behöver bära en tredjedel av den ursprungliga segelytan och eftersom segelytan inte befinner sig så högt upp minskar krafterna på masten ytterligare. Den kan alltså göras väldigt mycket lättare. Troligen räcker det med mindre än en tiondel av den vikt en motsvarande mast till en produktionsbåt skulle kräva.

Min tänkta båts lilla segelyta och hennes låga rigg ger henne en låg tyngdpunkt och ett lågt krängande moment. Det i sin tur gör att båten klarar sig utan tung djup barlastköl. En god lågenergicirkel har uppstått som man kan fortsätta ytterligare många varv på.

Jag arbetar ensam i min verkstad. För att jag skall höra min inre röst råder radiotystnad. Och min inre röst kom med ett förslag: ”Du tillhör ju den delen av mänskligheten som trots att du äter så himla lite ändå går

omkring med ett lager fett runt magen. Du är skapt med stenåldersgener för att kunna överleva stränga vintrar på smulor. Du skulle kunna segla ända till antipoden non-stop med Exlex om du förlänger henne en bit.”

Min antipod låg ute till havs. De flesta antipoder ligger med nödvändighet till havs eftersom jorden består av mer än 70 procent hav, men Dunedin i sydöstra Nya Zeeland verkade vara en sympatisk destination i närheten. Det är en cirka 15 000 sjömil lång non-stop-seglats dit. Med en fart på sådär 2 knop skulle Exlex kunna ta mig dit på ungefär 300 dagar.

En man som jag, 167 cm lång, 70 kilo tung, 80 år gammal, med en stillasittande, eller snarare stillaliggande livsstil klarar sig gott och väl på 2000 kalorier per dag. Mat, typ müsli och sardiner, innehåller cirka 300 kalorier per 100 gram. Det skulle bli 200 kilo mat. Inga problem. Vatten då? Det skulle säkert gå att samla regnvatten. Nu är Exlex 5,76 meter lång. Bredden är 1,04 meter och hon har ett djupgående på 30 cm.

För att så snabbt som möjligt komma ut på fritt vatten, utanför kontinentalsockeln och fartygslinjer är seglatsen tänkt att börja i Dingle, Irland. Dingle ligger på en longitud av 10 grader och 17 minuter. Längre västerut i Europa kommer man inte. Till Dingle fraktar jag båten på en släpkärra bakom bilen.

Ombord avser jag att ha proviant för 300 dygn. Färden går söderut, ner förbi Afrikas sydspets, vidare förbi Australiens och Nya Zeelands sydkuster. Slutmålet är antipoden, Dunedin i NZ, 15200 sjömil bort. Jag hoppas kunna göra seglatsen utan mellanlandning.

Min tänkta seglats är inget rekordförsök. Det är ett försök att utvärdera hur mina idéer om en liten enkel funktionell lågenergibåt fungerar som långfärdsbåt under fältmässiga förhållanden. Det är något som ingen ännu har prövat. Det är mycket nytt på båten och idéerna har inte tidigare prövats på stora hav. Det finns ingen garanti att jag skall nå Dunedin, men jag anser att mina chanser är stora, troligen större än 50 procent. Även om jag tvingas bryta tidigt, så kommer försöket att ge mig väsentliga lärdomar. Idéerna bakom konceptet bygger på strömningslärans baskunskaper och är inte kontroversiella, tvärtom. Mer om det skriver jag i en kommande längre skrift om Exlex. Skulle mina idéer visa sig tåla fader Neptuns granskning är avsikten att med pengar från föredrag och eventuellt stöd från personer, positiva till en värld där energi används effektivt, bygga en lågenergibåt grundad på vunna lärdomar.

På grund av att detta är ett pågående utvecklingsarbete och då jag hela tiden får nya idéer och ändrar mina värderingar förbehåller jag mig rätten till ändringar. Som det ser ut nu så verkar balansen mellan önskemålen ge en båt 7,8 meter lång och 1,12 meter bred. Den nya båten blir alltså cirka en tredjedel längre än Exlex som ju är 5,76 meter lång. Jag gissar att den kommer att väga cirka 1,2 ton lastad med proviant för ett år, troligen cirka 700 kilo tom. Måtten blir sålunda lite mindre än en venetiansk gondol vars typiska mått är längd 10,8 meter, bredd 1,4 meter, vikt cirka 600 kilo tom. Gondolen tar sex passagerare plus roddaren. Jag anser att gondolen är övre gränsen för vad en äldre man kan klara att framdriva med muskelkraft utan att förta sig.

En båt på 1,2 ton är onödigt stor för hobbysegling. Hälften räcker för en ensamseglare, men båten är tänkt så att jag skall kunna tillbringa lång tid till havs medan jag väntar ut en global kris, möjligen tillsammans med någon likasinnad, sympatisk, pigg kvinna.

Den aktuella båten lider självklart av en massa brister i helheten eftersom den gång på gång har modifierats när jag fått nya fantastiska idéer, men det är normalt vid utvecklingsarbete. Detta är brister som kommer att rättas till på nästa båt. En författare börjar med en kladd som skrivs om och om ett otal gånger tills författaren finner resultatet smakfullt. En experimentator börjar med en modell som han modifierar i en konstruktionsspiral varv efter varv ett otal gånger tills han omsider kommer tillräckligt nära den önskade lösningen.

Till slut kommer jag att kunna färdigställa en väldigt fin båt som förhoppningsvis även kan vara någon annan lågenergi-intresserad person till inspiration. Den båten kommer att bli mycket lättare att bygga. Det svåraste, problemlösningarna, är redan gjorda. Fortsättning följer alltså…

Med respekt och tillgivenhet
Djuphavskapten Yrvind

 

 

Exlex och tekniken

När jag bygger på båten dimensionerar jag inte bara för de krafter som detaljen är tänkt att utsättas för. Nej, jag gör den så stark som det är praktiskt möjligt så att den skall tåla sådant som är oförutsett. Detta gör båten naturligtvis alldeles för tung om den kommer att få leva ett normalt liv. Å andra sidan, händer det något utanför det normala kanske hon klarar det. Det hela är en värderingsfråga. Kappseglare anser att båten är felkonstruerad om den inte faller isär när den passerar mållinjen, långfärdsseglare är av en annan uppfattning.

Skrovet är relativt högt, 84 cm i förhållande till sin bredd 104 cm. Det förenat med att överbyggnadens volym när den kommer ner i vattnet tillför båten så mycket uppåtriktad flytkraft att hon blir instabil i uppochnervänt läge. All utrustning och proviant, stuvade i lågt belägna låsbara utrymmen vill naturligtvis göra sig av med den potentiella energi som den våg som välte båten tillfört dem. De vill neråt. Kort sagt, i uppochnervänt läge strävar båten att komma på rätt köl.

Kolfibermasterna är bara två meter höga över däck. De är så kraftiga att tre man kan hänga på mitten av dem. Sovrummet är 0,7 meter brett och 0,5 meter högt, dessutom är kojen försedd med säkerhetsbälten. Vart skulle man kunna slungas och skada sig? Min fiffiga, självpåhittade, lilla båt kräver ingen motor. Framdrivning vid svag vind sker med åra. Den nästan ljudlösa förflyttningen genom det stilla vattnet ger sinnet frid och musklernas harmoniska rörelser ger hälsa. Och vad är hälsan värd? Fråga den sjuke. Jag njuter verkligen av att vricka omkring en timme då och då på det stilla, blanka, djupa, blå, blöta, eviga, ändlösa, havet. Att röra på kroppen är viktigt, inte bara för hälsan, utan även för själen.

Tillägas kan, att till skillnad från en motor, finns det inte många saker som kan gå sönder på en liten stark åra, som hanteras varsamt, av en gammal svag man. Exlex totala segelyta är fyra kvadratmeter fördelad på två balanserade loggertsegel på vardera två kvadratmeter. Exlex har ingen barlastköl vilket eliminerar lovgirigheten. Det gör henne kursstabil på undanvindsbogar och minskar risken för broachar. 80– 90 procent av mina seglatser sker i medvind, då är det naturligtvis inte förnuftigt att, som konstruktörer av produktionsbåtar gör, kopiera kappseglare och optimera för kryssbogar.

Exlex är inte lovgirig, Exlex är inte heller fallgirig, hennes girighet är variabel och kontrollerbar. På kryss är ett läbord nerfällt och ena masten kan flyttas bak; lateralplanet flyttas fram.  segelcentrum flyttas bak och lovgirighet erhålles. Grejen är att både riggens och lateralplanets position i längdled kan varieras. Exlex har läbord, svärd på sidorna som traditionella holländska båtar. De hindrar avdrift vid kryss. Med läborden uppdragna är Exlex djupgående 30 cm. Det är fiffigt då det öppnar tusentals platser för angöringar. Exlex har en stark platt botten försedd med 3 mm tjocka plåtar av fosforbrons.

Exlex två master är korta, 2 meter över däck och lätta, 4 kilo styck, lika lätthanterliga som en åra. De kan placeras i tre olika hållare. På undanvind står masterna sida vid sida. Det ger flera fördelar, seglen läar inte varandra och masterna är inte i vägen när man rör sig på däck. Vill man få båten lovgirig, till exempel vid gång mot hårt väder eller när man ligger för ankar, kan en av masterna placeras i en aktre hållare. I hårt väder kan en mast lyftas ur och läggas ner på däck.

Ombord finns ett 6-kilos och ett 15-kilos Spade-ankare kopplat till 12 meter kätting och 250 meter lina. Det är tänkt som en sista åtgärd in extremis, när allt annat är kört. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle hamna i den situationen. Jag har aldrig varit ens nära, men livet är mig kärt och om jag stryker med utan att ha gjort allt som står i min makt för att få min båt så säker som möjligt kommer jag att gå omkring och känna mig löjlig. Exlex har två av varandra oberoende roder. Den tänkta fördelen med den idén är att de kan ersätta drivankare i hårt väder. I hamn kan de tjänstgöra som broms när jag kommer in mot en brygga med akterlig vind.

Exlex roder kontrolleras med linor som följer inredningen. På så sätt kan jag styra från sängen, lunchrummet, ja, i stort sett var jag än befinner mig ombord och justera rodren måste man göra dygnet runt. Självpåhittade vinschar gör att jag kan finjustera inställningarna. Exlex är uppdelad i ett antal vattentäta utrymmen. Det håller förråden torra och gör båten osänkbar. Exlex ventilationssystem separerar stänk i inkommande luft. När båten i hårt väder kapsejsar och momentant ligger uppochner är de inre delarna av systemet ovan vattenlinjen vilket gör att vatten inte tränger in i båten.

Exlex åra är min yuloh-variant vilket fördubblar drivkraften. Exlex skot är ändlösa loopar vilket gör att seglen kan skotas både från främre däckshus och från aktre utan att lossa den andra låsningen, ungefär som en trappkoppling för belysningen. Exlex är konstruerad av 4 cm tjock 100 kilos Divinycell och NM-epoxi. Divinycellen ger flytkraft, styvhet och isolering. NM-epoxin absorberar väldigt lite vatten, skyddar mot böldpest och är ett utmärkt lim. Exlex fönster består av härdat glas.

 

TEXT SVEN YRVIND ILLUSTRATIONER PIERRE HERVÉ