Glädjen i att vara en trygg kapten

Jag hade fyllt 55 år den sommaren jag definitivt lessnade på att bara vara gast ombord. Solen strålade, jag var ledig, makrillen gick till. Men eftersom min mans semester inte hade börjat fick jag vackert stanna på land. Jag kunde ju inte ta båten själv. Jag kunde inte navigera, visste inte hur motorn fungerade och hade aldrig varken lagt ut eller lagt till.

”Jag tänker lära mig att köra båten själv! Utan dig!” sa jag ilsket till min man.

”Har jag någonsin försökt hindra dig?” sa han förvånat. Nej, det fick jag ju medge när jag tänkte efter. Jag hade aldrig ifrågasatt våra roller. Istället hade jag följt minsta motståndets lag.
Min man har seglat sen barnsben och är ofta på sjön även i jobbet, han hittar genom Malö Strömmar om det så är mitt i natten och kan plocka isär och ihop vilken motor som helst. Han har ett hopplöst försprång, även om jag också tillbringat alla min barndoms somrar i båt – som fördäcksgast. Och med makt över picknicken, tillsammans med mina systrar och min mamma. Ja, min bror fick stå vid rodret.

”Och jag tänker köpa en sån där gps!” fortsatte jag, lika argt. För det fanns en sak min man inte accepterat, nämligen min kartblindhet. Han kunde inte förstå att det var omöjligt för mig att översätta sjökortet till verkligheten. ”Gör vad du vill”, sa han. ”Men jag behöver den inte.”

Detta hände för tio år sedan, och den båt jag sakta började lära mig behärska var en Gullholmensnipa. Gps:en blev genast min bästa vän. Vilken triumf första gången jag gav mig ut i Hätterännan utanför Islandsberg och dörjade makrill. Alldeles själv!

Vi bytte upp oss till en IW25, för att kunna segla. Jag fortsatte att praktisera som kapten och blev lite modigare för varje sommar. Min man tyckte det var coolt att komma in i trånga gästhamnar med frun vid ratten, han kommenterade hur ovanliga vi var och kände sig frigjord och nytänkande. Grannar och vänner seglade till Medelhavet och vi började också drömma. Kunde dom så kunde väl vi? Men vi behövde en bättre båt.

I Gråsten, längst ner i södra Danmark hittade vi Ellem, en LM32, perfekt för våra krav. Och stor, sex ton! Innan vi hämtade hem henne bestämde vi att jag skulle navigera och köra ända tills jag kände mig helt säker som kapten.

Två år senare, 1 maj 2014, kastade vi loss från Svarteskär hemma på Flatön med målet Svarta Havet, via Frisiska öarna, Europas kanaler och Donau. Vi hade förberett oss noga, gått Kanalkurs, Kustskeppare och Utsjöskeppare. Jag hade fortfarande ganska dåligt självförtroende som kapten och navigatör, men hade i alla fall slutat bli hysterisk om en tllläggning måste göras om.

Idag, våren 2016, börjar min man propsa på att han också måste få träna på att manövrera Ellem. Jag har navigerat och kört hela vägen från Svarteskär till Sozopol i Svarta Havet (3316 sjömil), med undantag för att vi såklart måste turas om bakom ratten under gång. Jag har stått vid ratten genom alla slussar (379 stycken) och under alla tilläggningar och utläggningar (tusentals). Jag har sårat Ellem ända in i gelcoaten en gång, ett vasst pontonhörn och kraftig sidström lurade både mig och fendrarna. Nej, jorden gick inte under.
Jag har studsat över stenar och haft grundkänning i sand och lera i Donau hundra gånger. Jag kom alltid loss. Jag har krånglat mig ut och in på spring och backat mig på plats i trånga gästhamnar. Det går på rutin numera.

Jag känner mig äntligen trygg som kapten. I alla fall med Ellem. Det är en sådan frihet, en sådan glädje. Min nya roll har höjt säkerheten ombord och stärkt vår relation, efter fyrtio års äktenskap. Gjort oss ännu mer jämställda än vi redan var.

Var det värt besväret? Var det värt rädslan, pluggandet, tvivlet? Att alltid behöva förklara varför det är jag som kör och han som står på fördäck, att ofta känna kritik från andra kvinnor och avoghet från deras män.

När jag blir trött på den sortens bemötande brukar jag tänka på våra fyra barn och sex barnbarn. De applåderar vårt rollbyte ombord. Jag tänker på min fantastiska man, som sköter hus och hem och familjeprojektledning precis lika bra som jag, och som är stolt över sin medkapten.

I På Kryss nr 9, 2016, skriver Katinka Bille Lindahl om resan genom Europa:

Katinka Bille Lindahl
redaktion@pakryss.se

långfärd, långsegling, segling, slussning