Hemresan för längesen

För snart fyrtio år sen var Lasse Persson 23-årig kadett på Karlbers krigshögskola och lika ny som stolt ägare av Idefix, en Monark 606. Idén att segla hem till Luleå väcktes och en långhelg i maj kastade Lasse loss.
Här är Lasses loggbok från hemresan för längesen.
(Delar av loggen är tidigare publicerad i På Kryss nr 4 och 5, 2016)

Fredag 27 maj 1977
Karlbergs slott slumrade fortfarande då jag steg upp på morgonen. De flesta kadetterna hade åkt hem över helgen och de som var kvar sov fortfarande djupt efter sena strapatser. Min nyss förvärvade och sjösatta segelbåt låg och väntade i Åkersberga på att få sätta segel och stäva norrut på lång färd upp till Alhamn i Luleå skärgård. Vi hade långledigt för Pingsthögtiden och jag avsåg att starta min första etapp på den 550 sjömil långa seglingen.

Nyheterna hade lovat svaga ostliga vindar och jag var mån om att komma iväg så fort som möjligt. Jan Mörtberg körde mig ut till småbåtshamnen. Vi hjälptes åt att lasta i ankare, tågvirke, kläder, mat med mera. Sjökort för hela sträckan hade jag fått från Sjökrigsskolan. De flesta var över femtio år gamla och kasserade. Flera var märkta med en stor röd fyrkantig stämpel ”KASSERAT. FÅR EJ ANVÄNDAS FÖR NAVIGERING!”, men landkonturerna och grynnorna var ju desamma som idag. Farlederna var förstås utmärkta lite eljest men det skulle nog ordna sig i alla fall.

När allt var lastat och vattenhinken fylld med färskvatten åkte storseglet upp, och äntligen kunde jag stäva ut mot de blå vidderna. Det var en härlig känsla att höra bogskvalpen i fören och känna det mjuka draget i storskotet. Endast storseglet var uppe, men vi lämnade Nykvarns båthamn med god fart och jag såg mig en sista gång efter Janne som stod kvar på kajen.

Jag hade varit så ivrig att komma iväg att prylarna i stort sett bara kastades ombord. Det rådde en mild oordning i sittbrunnen men efter en stunds seglande började jag att röja upp och stuva grejorna på dess rätta platser. Ett aktuellt sjökort plockades fram ur den tjocka sjökortsbunten.

Det var rätt så knivigt att jobba med en hand och samtidigt styra med den andra, och när jag skulle sätta focken försökte jag låsa rodret på en kurs genom att vrida ut stormstickan i rät vinkel och haka den mot en skotråtta på skarndäck. Bäst som jag höll på med focken på fördäck släppte haken och båten lovade upp i vindögat. Efterhand löste jag problemet genom att knyta fast en lina tvärs över sittbrunnen och slå ett enkelt halvslag om rorkulten. Genom att ha linan spänd kunde jag då rätt hyfsat låsa båten på valfri kurs och jag kunde röra mig fritt ombord och använda bägge händerna till annat. Sedan focken kommit upp ökade farten ytterligare lite och efter en stunds ordnande och experimenterande satte jag mig bekvämt till rors och beundrade den sköna utsikten. Kursen var nordostlig och jag kunde sträcka ända upp till Staboudde med en fart av cirka 5 knop.

Solen glittrade på vattnet och värmde gott mot ansiktet. En Finlandsfärja mötte på nära håll. Några passagerare vinkade och jag vinkade glatt tillbaka. Färjan rev upp stora svallvågor men Idefix rörde sig mjukt i de konstgjorda sjöarna. Här var det inga problem att orientera sig på sjökortet. Passagen mellan Ljusterö och fastlandet var ganska trång och man kunde tydligt urskilja vikar och öar.

På eftermiddagen mojnade det och jag rundade Kapellskär i bleke. Kom plötsligt på att jag inte hade ätit något sedan morgonmålet, så jag tog fram smörgåsarna och termosen som jag gjort i ordning tidigare. Födan stärkte mig till både kropp och själ och medan Idefix långsamt gled norrut började jag studera sjökorten. Jag beslutade mig för att gå innanför Tjockö, mellan Björkö och Arholma, ta utsidan av Väddö och gå in i Grisslehamn för natten.

Vindarna växlade i styrka och det gick ganska långsamt. I sundet mellan Arholma och Björkö tog vinden slut och jag paddlade bitvis för att komma framåt. Det började lida mot kväll. En svag krusning syntes utanför sundet och jag tänkte att bara jag kom mig ut dit så skulle jag nog få vind igen. Nyhetens entusiasm hade fortfarande grepp om mig och jag var beredd på att segla hela natten bara det fanns en liten gnutta vind. Nådde till slut ut ur sundet. Havet bredde ut sig om styrbord. Den svaga förliga vinden passade utmärkt för att pröva att sätta spinnakern för första gången, och efter en stunds tvekande kom den till slut lyckligt upp. Solen sänkte sig långsamt och konturerna i land suddades sakta ut. En och annan fyr blinkade tryggt långt borta i horisonten och långt ute till havs skymtade en lastångares lanternor. I övrigt fanns inget annat levande än en ensam fiskmås som tog sig en kvällsutflykt ut mot havet.

Vinden friskade sakta i och bogvattnet forsade ljudligare i fören. Idefix blev lite tyngre på rodret. Det drog hårdare i spinnakerskoten som jag höll i handen och det vita skummet gled kvickt förbi låringen för att efter en kort stund slukas upp av kvällen och det svarta vattnet akteröver. Medan mörkret slöt sig tätare omkring satt jag och iakttog det vita skummet som hela tiden bildade föränderliga mönster och som då och då, efter att fören doppat sig i en dyning, bredde ut sig ett par meter i sidan.

Efter en timme vred vinden till bidevind och jag blev tvungen att ta ner spinnakern. För att med säkerhet gå fri från alla grynnor höll jag mig cirka två sjömil utanför kusten som endast syntes som en grå skugga i försommarnatten. På grund av den ojämna vinden, avsaknad av igenkännbara landkonturer och fyrar som misstämde med mitt föråldrade sjökort var det omöjligt att orientera sig. Jag bedömde att jag hade en bra bit kvar till Grisslehamn när vinden helt dog ut. Vattnet blev alldeles lugnt förutom dyningarna som periodiskt hävde sig upp och ner i havet. Seglen slog, slaka och livlösa, och då jag spottade i vattnet låg loskan kvar vid båten och guppade upp och ner i vågorna. Jag såg på klockan. Det var midnatt. Jag kände hur tröttheten och nattkylan kröp sig in i kroppen och jag längtade till en hamn där jag kunde lägga mig och sova ut. Jag beslöt mig för att lägga om kursen och segla mot land. Att det blev så mörkt överraskade mej, men jag var ju van vid det norrbottniska sommarljuset.

Idefix hade inte ens styrfart. Förgäves försökte jag fånga upp den minsta lilla vindpust men seglen bara hängde slaka och livlösa. Jag tände en tändsticka och blåste ut. Svavelröken steg rätt upp. Stel och trött tog jag fram paddeln och började paddla. Långsamt, oändligt långsamt växte landkonturerna föröver. Jag spottade flera gånger med jämna mellanrum i vattnet för att kontrollera om Idefix överhuvudtaget rörde sig framåt.

När jag kom närmare land upptäckte jag en öppning i strandlinjen, och efter ytterligare en stund skymtade några ljus inifrån en vik. Det visade sig vara Grisslehamn i alla fall och när jag till slut funnit mig en förtöjningsplats hade klockan slagit halv tre på morgonen. Allt var tyst och stilla i hamnen. Ett par fiskebåtar låg vid kajen och såg stora och lite spöklika ut i den skumma kajbelysningen. Deras spegelbilder avtecknade sig böljande i det nattsvarta vattnet. När jag tog ner storseglet åkte bommen ner på det daggvåta akterdäcket med en duns. Det ekade mellan sjöbodar och båtar, och en fiskmås lyfte yrvaket och flög iväg till andra sidan viken. När jag en sista gång kollat förtöjningarna innan jag kröp ner under kapellet hade morgonen redan börjat gry.

 

Lördag 28 maj
Jag vaknade av en öronbedövande duns på fördäck. Idefix krängde plötsligt till och gjorde ett kraftigt ryck i förtöjningslinan. Ett par knotiga fingrar krafsade på kapellet. Det var hamnvakten som kom för att ta betalt för hamnhyra. Förbryllad och yrvaken kröp jag ur den varma sovsäcken och letade fram en tia. Gubben vägrade behålla växeln utan gav mig ett kvitto och två kronor tillbaks.

Solen sken från en klarblå himmel men det var kallt och blåsigt. Vinden låg på nord och den trängde igenom Helly Hansen-stället till djupt in i märgen. Vita gäss gick därute och fallen slog oroligt mot masten. Klockan var inte mer än åtta så jag bestämde mig för att krypa ner i den goa värmen igen.

När jag åter klev upp var det liv och rörelse i hamnen. En Ålandsfärja hade lagt till vid kajen och människorna köade i biljettluckan. Marken gungade under fötterna på mig när jag, med nessesären under armen, staplade iväg för att göra min morgontoalett.

Vinden visade inga tecken på att minska i styrka. Klockan 11.30 gick jag ut med enbart storseglet uppe och slörnade med hissande fart ut ur hamnen. När jag kommit ut en bit och skulle hålla upp mot svartklubben blev det jobbiagre. Det blev hår kryss i den nordliga kulingen och sjön gick ganska hög. Bränningarna fräste vita och dånande som åskan.

Efter tre timmar hade jag endast tillryggalagt sex sjömil. En distans jag annars skulle ha gjort på en timme Idex doppade nosen i de kraftiga sjöarna och det stänkte umnigt in i sittbrunnen. Vattnet började skvalpa ovanpå durkarna och allt som låg löst blev dyngsurt. Lyckligtvis var sjökortet över det här avsnittet plastbehandlat så det föll inte i bitar när man tog i det.

Vinden mojnade lite grand på eftermiddagen och det blev dags att sätta focken. Jag låste rodret och kröp fram på fördäck. Jag låg på alla fyra och schaklade focken på fördäcket. Sjön var hög och krabb fortfarande och rätt som jag höll på kom en jätte våg och sköljde över däck. Jag fick mig en kallsup och lite kallvatten innanför kragen med förseglet kom till slut upp.

Norr om Singö är det fullt med öar, och farleden går ganska skyddad från Bottenhavets nordliga kulingar. Allteftersom solen sakta sänkte sig mojnade vinden mer och mer. Jag satte mig bekvämt tillrätta på en verktygslåda, stoppade upp flytvästen och kuddar bakom ryggen och betraktade förnöjsamt öar och skär som jag passerade. Jag mötte en och annan segelbåt som kom slörande med fyllda spinnacker och vi hejade glatt på varandra.

Öregrund var mitt mål för dagen och det var bara några sjömil kvar. Vinden mojnade emellantid mer och mer och det dröjde inte länge förrän Idefix låg stilla och skvalpande i bleket. Jag kunde inte låta bli att känna mig en aning missmodig.

Det var två sjömil kvar och jag hade ingen lust att sätta igång och paddla igen. Båttrafiken var ganska livlig. Familjer som varit ute i sina fritidsbåtar under dagen var på väg hem. Jag såg min chans och viftade för fullt åt en passerande motorbåt. De upptäckte mig och la om kursen. Jag förklarade läget och de erbjöd sig att bogsera. Femton minuter senare låg jag tryggt förtöjd vid ett gammalt pråmvrak strax söder om Öregrund hamn.

Jägarköket plockades fram, brännaren fylldes med rödsprit och snart puttrade det höns med ris i kokkärlet. Besticken hade jag glömt hemma så jag fick lov att gå i land och tälja mig en träslev. När jag ätit klart kröp jag direkt till kojs. Trött och mätt somnade jag genast under kapellet.

 

Söndag 29 maj

Klockan var sju på morgonen då jag slog upp mina blå. Den kyliga daggvåta morgonluften slog emot ansiktet då jag drog upp blixtlåset i sovsäcken. Luftmadrassen hade bara en aning luft kvar och då jag reste mig på ena armbågen för att sätt på radion kunde jag känna varenda fiber i tågvirke och dylikt som hade hamnat under madrassen. Höjden under däck tillät inte att jag reste mig upp i sittande, utan jag var tvungen att kasa mig akteröver en halvmeter innan jag kunde skruva ut överkroppen innanför sittbrunnssargen. Jag lossade på en hake i kapellet och kisade ut. Solen bröt sig igenom på sina ställen och ute i sundet gick ett och annat vitt gäss.

Jag tände jägarköket och medan tevattnet kokade bredde jag mackor för dagens matsäck. Det smidigaste sättet att utspisa var att ha med sig te i thermos och färdigbredda smörgåsar. Detta gick bra att äta medan man satt till rors. Ett ordentligt lagat mål åt jag på kvällen när jag kommit i hamn, och det bestod främst av Kronans frystorkade VA-käk.

Det var cirka 50 sjömil till Gävle. Väderleken spådde frisk nordvästlig vind, 8-12 meter mer sekund. Kustlinjen går här i nordvästlig riktning upp till Björn där Gävlebukten börjar, och därefter i västlig riktning till Gävle. Detta innebar hård kryss första hälften av sträckan och sedan eventuell möjlighet att sträcka över Gävlebukten på snål bidevind. Jag plockade ihop mina prylar och manövrerade med visst besvär fram båten till lä-ändan av pråmvraket så att jag kunde hissa segel och ha tillräckligt med fritt vatten för att ta mig ut ur den lilla hamnen.

När jag kommit förbi Öregrunds hamn och sundet mellan fastlandet och Gräsö vidgade sig till öppet vatten blev sjön allt högre och högre. Jag såg mig tvungen att plocka ner focken, och fastän jag sedan seglade för bara storseglet krängde Idefix så kraftigt att jag inte orkade segla henne med fyllda segel. I den kraftiga sjön försvann kustlinjen ur sikte då man befann sig i en vågdal. Farten hejdades av de höga vågorna och avdriften blev stor pga den starka krängningen och låga farten. Men vinden var stadig och frammåt skulle jag. Dessutom skymtade jag några öar längre fram under vilka jag räknade med att få lite lä.

Efter några timmar hade Forsmarks höga skorstenar passerats. Väl inne bland öarna mojnade vinden något och livet såg med en gång ljusare ut. Strax före tre på eftermiddagen passerades Ängskärsklubb.

Vattnet norr därom är väldigt risigt med massor av bränningar och grund. Har tidigare alltid gått utanför osäkra vatten men nu ville jag komma i lä under land, och slippa göra så många korta slag. Att gå innanför Bredbådan gick bra så nu tänkte jag gå innanför Gåskänningen också. Vattnet var smult och farten ganska bra. Jag skulle bara segla några hundra meter till för att sedan gå över slag och sträcka förbi den lilla ön. På sjökortet var det här området gråskuggat med ofullständiga djup och jag satt och spanade i vattnet hela tiden. Plötsligt hände det. Ett fruktansvärt brak. Det kändes som om jorden höll på att gå under. Idefix tvärstannade och jag såg hur fören sjönk ner i vattnet. Hon sjunker! Tanken ilade blixsnabbt genom mitt huvud, men i samma stund rätade hon upp sig och jag stirrade på en stor brun sten som tydligt avtecknade sig i det svarta vattnet. Flisor av grön bottenfärg skymtade på stenen.

Med svaga knän och darriga händer halade jag hem på skoten och seglade tillbaka samma väg som jag kommit, rundade Gåskänningen på utsidan och, vis av läxan, höll jag mig långt utanför grunden i fortsättningen. Vinden var ganska precis nordlig och höll sig i styrka. Det fanns nu inte längre några skyddande öar i lovart utan vinden hade hela Bottenviken på sig att röra upp vågorna. I lä var kusten stenig, ogästvänlig och full av bränningar.

Eftermiddagen gick och jag arbetade mig sakta upp mot Björn, en fyr på en liten ö som ligger 2 sjömil utanför kusten, och som sista utposten inannan Gävlebukten breder ut sig. Det enda sjökort jag hade över det här området var ett översiktskort i skala 1:200 000. På det var bara det grövsta inprickat och enstaka grund var inte alltid utmärkta. Mellan fastlandet och Björn fanns det fullt med grynnor och det enda sättet att ta sig igenom var att följa en smal farled utslakad med prickar och ensmärken.

Jag lyckades hitta inseglingspricken och kl 18.45 passerade jag fyren. Efter att ha varit nära att segla på fel sida om ett ensmärke kom jag ut ur den trånga passagen och tog ut kursen mot Eggegrund. Vinden hade vridit till NV och börjat mojna en aning. Gjorde trots det ganska god fart och räknade med fem timmars segling, om vinden höll sig. Jag skulle alltså vara framme vid midnatt.

Jag tog på mig en extra tröja, satte mig bekvämt tillrätta och förberedde mig på en dryg nattetapp. Skymningen sänkte sig sakta över havet och fyrarna tändes. Utanför Löfstabukten (en bukt i Gävlebukten) försvann landkonturerna alltmer i havet och till slut syntes inget annat än ljuset från en och annan fyr från land. För första gången hade jag släppt landkontakten i egen båt och jag reflekterade plötsligt över hur nära vattnet jag befann mig. Idefix såg hjälplöst liten ut här ute där fyrarna var de enda fasta punkterna i den skymninsskumma omgivningen. En känsla av ensamhet gjorde sig påmind men den störde mig inte. En mugg thermosljummen te och prickikorvsmörgås värmde gott i kråset och transisterradion skvalade sällskapligt i sittbrunnen.

När jag efter några timmar hade passerat Eggegrund och började närma mig Linnö hade mörkret slutit sug tätt över land och hav. Vinden hade vridit till västlig och ökat till kulingstyrka. Jag hade bärgat focken och kryssade så sakteliga mot Bönan i fem km NO om Gävle. Fastän det var jobbigt och slitsamt kunde jag inte låta bli att fascineras av det raffinerade sceneri jag blev åskådare till.

Vinden ven i vant och segel och vågorna piskades vita i den svarta natten. Stjärnorna tindrade och den fulla månen spred sitt guld glitter över det fräsande vattnet. Fyrar blinkade periodiskt från öar och skär och i land bredde skutskärsverkens tindrande ljus hav ut sig och reflekterades i bukten. Last båtarnas däcksljus och lanternor rörde sig sakta bland alla ljusen från land. Plötsligt hördes en lastångare monotona dunkande akter ifrån. Jag befann mig mitt i inseglingsrännan. Ljudet hördes starkare och starkare och en väldigt mörk skugga med forsande bogvatten styrde kursen rakt mot mig. Jag plockade fram ficklampan och vinkade med den mot ångaren. Denna girade en aning styrbord och passerade mig på några hundra meters avstånd.

När jag tillslut närmade mig land hade morgonen börjat gry. Efter en stunds letande fram och tillbaka efter lämplig förtöjningsplats gled Idefix ljudlöst förbi några fisknät in i Bönan och la till vid en brygga innanför lotsstationen. Allt hade helt plötsligt blivit tyst och stilla och vattnet i den grunda bukten låg alldeles spegelblankt. Målet för första etappen var nått. Glömde att titta på klockan men gissar att den var ca tre när jag trött och belåten kunde krypa ner i sovsäcken och slumra in efter en lång och mödosam dag.

 

Måndag 30 maj
Klockan var omkring tio på morgonen då jag hasade mig fram ur mitt krypin under däck. Jag hade lagt till vid en privat brygga och ville gå iland och höra med människorna som ägde stället om de hade något emot att jag låg där och om jag skulle kunna få ha Idefix där under två veckor till. När jag kommit upp på bryggan stod där en söt flicka i 20-årsåldern och hejade glatt. Jag förstod att hon var dottern i huset och jag la plötsligt märke till hur jag själv såg ut. Nyvaken, flottigt stripigt hår, orakad, ut-och-invänd Helly-Hansen tröja, vida träningsoverallsbyxor och gymnastikskor utan strumpor.

Vi småpratade en stund och sedan visade hon mig in till hennes föräldrar.

Nej då, de hade ingenting emot att jag förtöjt vid deras brygga. Tvärtom tyckte de att det var roligt att få besök, och efter en stund stod där ett välförsett frukostbord dukat på den glasinhöljda solverandan. Jag hade inte kraft att tacka nej utan åt glupskt av vad som bjöds. Apelsin juice, kokta ägg, fil med flingor och skinksmörgåsar. Det var ett ljuvligt avbrott i min spartanska morgonkost. Norenberg heter familjen och sedan vi satt och pratat om allt möjligt en lång stund bestämde vi att åka buss tillsammans till Gävle varifrån jag sedan tog tåget in till Stockholm.

 

Torsdag 9 juni
Det var nordiskt kadettmöte i Helsingfors den helgen och jag avsåg att segla vidare norrut istället för att åka till Finland. Mats Alnevik, en kadettkollega från I14, och jag gjorde sällskap på tåget till Gävle. Hans föräldrar hade en sommarstuga i Bönan. Där skulle jag få sova över så att jag kunde sticka iväg tidigt morgonen därpå. Mats mamma gjorde iordning en rejäl matsäck åt mig och hela familjen skjutsade ut mig till stugan, där jag fick bäddat med rena lakan och välfyllt skafferi.

 

Fredag 10 juni
Klockan 09.45 lossade jag förtöjningarna vid Norenbergs brygga, lotsade mig förbi fiskenätet och satte kurs mot norr. Sundsvall var målet för denna helgs segling. Vinden var förlig och frisk. Bönans lotsstation försvann snabbt ur sikte och Idefix forsade fram med god fart. Klockan 11.30 passerades Iggöskaten, 12.45 Gåshällan och 14.10 Storljungfrun. Jag mätte upp dryga sex knop genom att varje timme markera i sjökortet var jag befann mig och sedan mäta sträckan mellan markeringarna.

Den fina vinden och den goda farten var mycket uppmuntrande. Äntligen slapp jag det eviga kryssandet och kunde lägga god distans bakom mig. Kände mig samtidigt mer och mer nöjd med båten. Idefix, en Monark 606, är inte mer än 6 m lång över allt och ca 5 m i vattenlinjen. Att hålla en marschfart på 6 knop med de måtten tycker jag själv är ganska bra. Vid 20-tiden rundade jag Hornsudde och satte kurs mot Bålsö. Vinden var frisk. När jag kom i höjd med Kuggörarna blev vattnet plötsligt alldeles grönt. Tyckte det såg konstigt ut och funderade en stund på om jag kanske seglade på grunt vatten. Men var jag än såg ut mot havet var vattnet lika grönt.

Jag började känna mig trött och längtade att få komma iland och sova. Kuggörarna såg ut att vara en skyddad hamn så jag bestämde mig för att gå in där. Jag la till vid en privat brygga och när jag gick iland, för att be om tillstånd att få ligga där, blev jag inbjuden på kaffe av en äldre dam. Hennes man skulle snart komma tillbaka från en fisketur. Det kändes skönt att komma inomhus och jag blev alldeles dåsig av värmen. En varm och skön brasa brann i öppna spisen och kaffelukten spred sig behagligt i den lilla stugan. Min värdinna var född i Spanien och hade inte riktigt kunnat vänja sig vid vårt kyliga klimat här uppe.

Hennes man kom tillbaka med några fjuttiga småfiskar. Fiskelyckan hade varit skral. Det var alldeles för kallt i vattnet för att siken skulle nappa. Någon hade mätt upp en temperatur av endast fyra grader, och det var den kalla temperaturen som gjorde att vattnet var så grönt.

 

Lördag 11 juni
När jag vaknade på morgonen var Hornslandet och Bottenviken inhöljd i tät dimma. Jag kände mig ganska besviken när jag gick upp på en liten höjd för att blicka ut över havet. Jag kunde knappt se inloppet till viken och Bålsö var helt försvunnen i tjockan. Gårdagens etapp på hela 65 sjömil hade gjort mig hoppfull, och om vädret hade stått sig hade jag nått Sundsvall redan denna kväll. Men det var inget jag kunde göra. Att ge sig ut var inte att tänka på. Det var bara att vänta.

Under tiden blev jag bjuden på både frukost och lunch. Jag hjälpte till att såga upp en björkstock och sedan tog jag kameran och gick ut för att titta lite på omgivningarna.

Det fanns en gammal träkyrka på halvön som fångade mitt intresse. Där hade det hållits bröllop dagen innan, och två försommargröna björkar stod fortfarande kvar på ömse sidor om ingången. Därinne slog en mättande doft av liljekonvalj emot en och altaret var prytt i sommarens ljusa färger. I taket hängde ett votivskepp och genom de blyinfattade fönstren trängde sig den svaga solen igenom och spred ett mjukt och behagligt ljus. Allt var enkelt men ändå väldigt stämningsfullt och jag kunde inte låta bli att sätta mig ner i en bänk och slappna av en stund.

Vid tolvtiden lättade dimman och jag kunde äntligen ge mig av. Vinden var fin och Idefix gjorde god fart. Utanför Jättholmarna blev vinden däremot lite konstig och jag fick lov att ta ner och sätta spinnackerna ett flertal gånger. Vid ett tillfälle tappade jag ena spinnackerskotet i sjön och jag fick cirkla runt fyra-fem gånger innan jag till slut hittade det och kunde plocka upp det.

Vinden gjorde konstiga kast och kunde helt plötsligt komma från rakt motsatt håll. Jag började få en känsla av att vädrets makter inte var alldeles harmoniska den här dagen. Men Idefix stävade i alla fall så sakteliga framåt. Även om dimman hade lättat var sikten fortfarande ganska begränsad. Landkonturerna syntes ibland bara som en skugga i diset.

Det hade börjat mullra lite dovt in över land och vinden hade börjat blåsa från norr. Luften kändes med en gång rå och vinden ökade i styrka. Jag skymtade Brämön långt föröver men lyckades inte hålla upp mot den utan jag var tvungen att börja kryssa. Strax efter jag passerat Gran blev himmelen framför mig plötsligt alldeles mörk. Svarta åskmoln tornade snabbt upp sig och skarpa knallar dundrande i skyn. Vinden tog slut och jag kände några regndroppar på kinden. Brämön och fastlandet försvann i ett grått töcken. Vinden började göra sig gällande igen och kastade oroligt från olika håll. Regnet började smattra på däck. Jag tog det för säkrast att ta ner focken.

Just som jag tagit rorkulten igen kom första vindstöten. Idefix krängde till med ett ryck och jag lovade upp så att seglet fladdrade vid masten. Jag kände hur spänningens fjärilar började ila i magen och adrenalinet pumpas ut till musklerna. Jag lossade storskotet från skotråttan. Nästa by kom lite mer från styrbord och efterföljdes av ett par till i snabb följd. Regnet formligen öste ner. Bakom mig var himlen konstigt nog alldeles ljus och tydligen hade jag hamnat precis i utkanten av ovädret. Jag beslöt mig därför att vända om och vänta på att ovädret skulle passera. Eftersom det hade kommit så plötsligt kunde det inte bli så långvarigt. Efter en stund ljusnade mycket riktigt molnen något men en ny åskfront närmade sig snabbt precis söder om den första. Jag befann mig mitt i skarven mellan två oväder och seglade ut ur det första och rätt in i det andra. Jag vände snabbt igen och tänkte för mig själv att nu lurar jag allt vädret. Jag klarade mig lindrigt ur det första och nu behövde jag bara vända om igen och segla ur det andra också.

Åskan ökade i styrka. Vindbyarna blev också starkare och kom från olika håll. Vattnet sjöd av det piskande regnet. Den ljusning i molnen jag sett förut försvann och nu var det mörkt omkring mig. Åskan var öronbedövande. Blixtarna slog ner i vattnet som ilskna jättespjut. Idefix krängde kraftigt och seglet smattrade som en kulspruta när jag gick upp i vind. Hon snurrade runt runt på samma ställe som i en ringdans i takt med vindbyarna som attackerade från olika håll. Jag började känna mig en aning utlämnad och undrade om någon möjligtvis hade sett mig från Gran. Storskotet stramade om handen så att blodet stannade. Slagvattnet började skvalpa ovanpå durkarna och jag kände hur kalla regndroppar rann ner i nacken. Focken hade blåst ner från däck och hängde över ena bogen. Storseglet fladdrade hårt i akterliket. Blixtrar och knall kom tätt inpå varandra och det var som att befinna sig under artillerield. Det sprakade i vanten som i en högspänningsledning och jag undvek att vidröra den.

En fruktansvärd vindstöt slet tag i Idefix som pressades mot lä så att vattnet kom upp på skarndäck. Det ven och tjöt i riggen och havet var fräsande vitt. Vinden sög med sig vågtopparna i luften och man kunde tydligt höra hur det ”kokade” i vattnet. Allting ombord rasade åt lä med ett brak och det knakade i mastfoten.

Vinden bara ökade i styrka och Idefix krängdes chanslöst mot lä. Jag orkade inte skota hem storen mera utan samtidigt som jag förhäxat ser vattnet krypa upp över relingen slår bomnocken i vattnet och Idefix snurrar åt lä som runt en hävarm, och krängs obevekligt ner i vattnet. Ett liknande minne från det tid jag seglade OK-jolle dyker blixtsnabbt upp i huvudet. Den gången slutade det med kapsejsning. Nu ser jag hur Idefix som i ultrarapid vräks ner på samma sätt. Vattnet forsar in i sittbrunn.

Ner med seglet! Ner med seglet!

Som i trans finner jag mig själv störta mot masten, lossa fallet, som var fästat med nyckstek runt knapen, och jag kommer till full sans igen då jag med lättnad konstaterar att storseglet ligger som ett virrvarr i vattnet. Jag känner hur Idefix med ena bogen mot lovart tryggt guppar upp och ned på de fräsande vågorna. Jag halar in bommen och sätter mig ner på durken och tar rorkulten. Med vinande vant länsar Idefix med god fart för bara riggen ut mot havet. Jag känner att jag darrar i hela kroppen. Efter tjugo minuter hade vinden lättat tillräckligt för att jag skulle våga sätta storen igen, och jag satte kurs mot land.

Efter två timmars krångligt kryssande gled jag in i Galtströms skyddande hamn. Därinne låg en IF:are förtöjd och när jag skulle angöra kajen kom en reslig ung man för att hjälpa till. Det var skönt att få se och prata med någon människa, och ännu gladare blev jag när han bjöd mig ombord på en kopp te och en smörgås. Trött och lite skakad klev jag ner i den varma ruffen. Han verkade bekant och när vi började prata om våra öden visade det sig att han var kapten på Ing3 i Boden. Han var kommenderad till Stockholm några år och var just i färd med att segla ner båten sin. Han hade blivit överraskad av ovädret och gått in i Galtström men skulle så snart det lättat tillräckligt fortsätta igen tillsammans med sin fru.

Vi hade förresten träffats några månader tidigare på fjällhotellet i Hemavan. Världen är ibland ganska liten.

 

Söndag 12 juni
Det låg en kustbevakningsbåt strax bakom mig när jag vaknade på morgonen. Den hade varit ute och letat folk i sjönöd under natten och befälhavaren frågade om mitt namn, destination osv, ifall någon skulle ringa och anmäla mig saknad. Jag fick höra att ovädret orsakat stor skada i Sundsvallstrakten. Garagetak hade flugit av, träd blåst omkull och en husvagn hade vält.

Jag ämnade nu lämna båten här i två veckor för att komma tillbaka efter midsommar och segla resten av sträckan. Jag fick tillåtelse av hamnmästarn att förtöja längst in vid kajen och dessutom förvara segel, flytväst och en del värdefulla och skrymmande prylar hos honom. Det kändes väldigt lugnande att ha båten säkert förtöjd och skönt att slippa kånka på segelsäckar och dylikt på buss och tåg. Jag är honom ett stort tack skyldig.

 

Två veckor senare
Jan Weinmar och jag kom med tåget till Sundsvall på morgonen och tog bussen ut till Galtström. Janne skulle följa med på resten av resan. Han hade aldrig seglat förut men var ändå full av entusiasm. Klockan 11.45 hade vi fått iordning alla grejorna och stävade ut mot Brämön. Det var en härlig sommardag med sjöbris och Janne blev snabbt tjusad av seglingens fröjder. Sundsvallsbukten passerades med god fart. Vi turades om vid rodret och fördrev den övriga tiden med att studera sjökorten och att äta. Janne var hela tiden fixerad av hur fort det gick och vi gjorde ideliga bedömningar och mätningar.

Vid 17-tiden hade vi passerat Åvikebukten och vinden började ta slut. Vi låg och guppade i stiljte någon timme innan vinden kom åter och förde oss framåt mot Höga kusten. Högbonden dök upp ur horisonten, men det var fortfarande långt dit. Vinden ökade efter hand och kom nu från land.

I höjd med Långskär blev vinden hård och byig. Sjön blev väldigt krabb och Idefix kämpade hårt för att hålla farten i de tvära sjöarna. Ibland fick vi så kallade ubåtar. Stäven plöjde rätt in i en våg, som ett spjut och vågtoppen sköljde upp över däck och in i sittbrunnen. Vi fann det säkrast att ta ner focken. Janne stod vid rodret och jag ålade mig fram på fördäck med fallet mellan tänderna, hållande mig fast med båda händerna. Focken kom ner och bäst som jag låg där och schacklade av kom en ”ubåt” igen och sköljde in över däck.

Det smakade salt och det kylde som is när det rann ner för ryggraden. Janne var inte speciellt road utan överlät lättad rorkulten åt mig. Vi hade inte satt upp något etappmål för dagen, men nu kände vi att det var dags att se sig om efter natthamn. Bönhamn låg närmast till och verkade också ligga skyddat från alla vindar. När vi väl kommit in och förtöjt lagade vi mat och Janne letade upp en lämplig tältplats. Han kunde på inga villkor tänka sig att ligga ombord utan tältade hellre på fasta land. Dagens övning var över och vi hade lagt 55 sjömil bakom oss. Steg upp lite sent. Passade på att tvätta oss under rinnande vatten och handla lite godsaker i handelsboden innan vi gav oss iväg. När vi passerade Ulvöarna låg Janne och sov på durken och transistorradion skvalade på högsta volym.

Vid middagstid rundade vi Skagsudde i grått och mulet väder. Vi gick långt utanför land. Jag minns ännu tydligt en gång för cirka tio år sedan då vi en mörk höstnatt fick roderhaveri inne bland bränningar och skär när vi skulle runda udden i den inre leden. Det var med stor tur och en smula skicklighet vi då slapp undan i sista stund från att krossas mot klipporna. Vinden verkade hålla i sig hela kvällen och vi stäckte över Degerfjärden. Det blåste friskt och sjön var ganska gropig. Här var kusten väldigt låg och syntes knappt alls över horisonten. Skymningen och det gråa vädret försämrade sikten ytterligare så vi gick på kompass. Janne tyckte att vi skulle följa land medan jag själv ville vinna så mycket höjd som möjligt för att kunna hålla upp mot Storbådan. Så småningom växte landkonturerna framför oss och det blev lättare att orientera sig. Utanför Storbådan hamnade vi en stund i stiltje och regnet började droppa. Vi bestämde oss för att gå in i Järnäs över natten.

 

Järnäs har en liten men välskyddad hamn med nybyggd hamnpir. Där inne låg redan ett par båtar, bland andra en Vega som vi kände igen från Bönhamn. De kände igen oss också och sedan vi förtöjt och tagit av oss blötkläderna blev vi bjudna ombord på en liten whiskypinne. Aldrig har väl en whisky smakat så gott! Vi satt där i en varm torr och ombonad ruff och småpratade och såg Björn Borg på teve. Vi behövde inte ligga vare sig i båten eller i tält denna natt. När en av sommarstugeägarna fick syn på vår ”bräckliga” farkost erbjöd han oss att sova över i hans gäststuga. Vi sade tacksamt ja och sedan vi burit upp sovsäck och lite mat slumrade vi trötta och belåtna in efter en 50 sjömil lång dagsetapp.

 

Kl 11.00 lämnade vi Järnäs. Vegan hade seglat tidigare på morgonen och var utom sikte. Vi planerade att nå  Holmön denna dag. Därefter skulle vi, om vinden höll i sig, bara ha två dagsetapper kvar till Alhamn. Hoppets gnista var tänd. Vi gjorde god fart.Utanför Umeå stämde inte sjökortet överens med prickar och fyrar. En av prickarna, Väktaren, hade blivit en fyr och det var mycket förbryllande innan vi kom på hur det låg till. Detta var enda gången de inaktuella sjökorten ställde till med problem. Efter diskussion rundade vi Väktaren på utsidan och satt kurs mot Holmön.

Kl 18.25 var vi tvärs Täftelandet och svarta olycksbådande moln tornade upp sig i öster. Vinden var frisk och ostlig. Väl inne under Holmölandet kunde vi falla av och fick en härlig slör. Höga dyningar rullade i nordlig riktning och vi upplevde en hisnande känsla då Idefix med skummet rykande högt upp i luften planade på dyningarna.

Kl 20.30 gled vi in i Byviken och la till vid nordkajen. Bredvid oss låg en finsk havskryssare som kommit in just före oss. Janne försvann i land för att leta en tältplats och jag började göra i ordning lite mat. De svarta molnen hade försvunnit och när solen sakta närmade sig horisonten färgades himlen vackert röd. Jag kunde inte låta bli att ta kameran och ge mig ut på ena udden för att ta några bilder. När jag gick tillbaka såg jag Janne med gaffeln i ena handen fäkta och föra en förtvivlad kamp mot miljontals ilskna myggor. Själv hade jag fått maten fastbränd i kokkärlet. 45 sjömil hade vi gjort idag. Om vädrets makter står oss bi kommer vi till Bjuröklubb imorgon.

Jag vaknade av att båten låg och slog. Ankaret i aktern hade draggat under natten och Idefix låg nu med långsidan mot kajen och slog mot några stenar. Himlen var blygrå, dimman låg tjock över Kvarken och regnet duggade retsamt i ansiktet. Jag fick hjälp av finländaren som låg bredvid. Vi lyckades till slut få ut Idefix från bryggan och ankaret att greppa fast i dyn. Att ge sig iväg i det här vädret var inte att tänka på. Janne och jag tog oss i stället en promenad till Handelsboden och inhandlade diverse godsaker. Jag köpte bland annat ett par röda gummihandskar som jag tyckte verkade praktiska att ha i kyligt regnväder.

Sen blev jag bjuden ombord på den finska havskryssaren och vi satt där och pratade om ditt och datt till en kopp te och härligt hembakat finskt kaffebröd. Det var ett ungt par som köpt båten för några år sedan i halv-fabrikat och själva snickrat under lediga stunder. Den var ännu inte färdig men de passade på att segla under den korta säsong som erbjöds. De var väldigt trevliga och vi blev riktigt goda vänner. Vädret och sikten skiftade lite grand under eftermiddagen och vid 16-tiden såg det ganska hyfsat ut. Vi ville framåt så fort som möjligt så vi beslutade oss för att hissa segel.

Sikten var ganska god när vi for iväg men vi tog ut kompasskursen till Ratan i alla fall, för säkerhets skull.

Efter en halvtimma var vi insvepta i tät dimma. Vinden friskade i och vi blev tvungna att ta ner focken. Regnet piskade och ibland kom det riktiga skyfallskurar över oss. Jag tog på mig mina nya gummihandskar, och de var riktigt sköna att ha ända tills vattnet rann ner innanför handleden.

Ingenstans syntes land men ibland hördes bränningars dån om babord. Vi höll ut lite extra för att med säkerhet gå fri grunden utanför Käringskär. Janne, som annars är ganska frispråkig, satt tyst långa stunder. Till slut skymtade vi land ur dimman och Ratans säregna båk kändes igen. Vi tänkte först fortsätta norrut men sikten var så dålig och vinden gick oss stick i stäv så vi beslutade oss för att gå in för att vänta på bättre väder. Där la vi till vid den gamla träkajen och gjorde i ordning lite mat. Janne som tagit upp sina grejor på land stekte fläsk och jag själv kokade vakuumtorkat.

Den nordliga vinden ökade i styrka och vågorna gick höga och vita därute. Janne hade problem att resa tältet i blåsten men hittade till slut ett cykelställ med plåttak som hade vält och använde det som vindskydd. Det kändes skönt att vara i hamn, och sedan vi gjort i ordning prylarna gick vi upp i byn för att ringa till våra anhöriga och tala om var vi befann oss. När vi kom tillbaka hade en L 28:a lagt till vid kajen. Det var en läkare med fru och vänner från Luleå som var på väg söderut.

Det var kul att få lite sällskap och det lättade upp stämningen på oss bägge två. Nästa dag tittade solen fram men den nordliga kultjen höll fortfarande i sig. Det gick vita gäss till och med inne i sundet och jag hade på natten varit tvungen att gå ut i regnet och hitta mig ett bildäck som fendert för att erhålla något sånär nattro.

Janne hade vaknat i en plaskvåt sovsäck och de flesta av hans grejor hade blivit dyngsura. Han började tala om att ta bussen till stora landsvägen och sedan lifta hem till Boden. Detta föranledde en häftig diskussion men det hela löstes genom en titt på turlistan. Busslinjen hit ut var inte alltför välfrekventerad. Tiden fördrev vi med att torka kläder, gå och handla och prata med människorna på L 28:an. På eftermiddagen hyrde vi en roddbåt och rodde allesammans ut till Rataskär för att titta på fornminnen och andra historiska lämningar.

Där fanns en snittslad gångstig med skyltar som berättade om öns historia och de lämningar som fortfarande fanns kvar. Sedan vi återvänt från vår lilla sightseeing började våra grannar att förbereda avfärd. Janne och jag blev lämnande åt oss själva och det kändes ganska ensamt när L 28:ans hårt revande segel försvann i horisonten. Vi hade inte mycket att göra. Gick i alla fall genom byn och träffade en major från I20 som hade sin stuga här. Vi fick oss en liten pratstund och en timme förflöt. På kvällen mojnade vinden betydligt och vi bestämde oss för att göra ett försök. Vi satte etapp målet till Sikeå (ca 10 sjömil) och där skulle Janne sedan hoppa av för att lifta hem till Boden.

Kl 20.30  gav vi oss iväg. Det var fortfarande disigt. Vinden var nordostlig och cirka 4 m/s. Det var en lugn segling. Vi kom fram vid 23 tiden 0ch la till vid stora kajen. Vattnet var alldeles chokladbrunt och det luktade starkt av timmer släp och timmer högar. En bogserbåt låg förtöjd vid kajen och vid småbåtsbryggan låg mängder av segelbåtar som kommit från när och fjärran för att delta i en regatta nästkommande dag. Allt var tyst och stilla. Bland båtarna märktes Vegan som vi gjort bekantskap med tidigare. Janne hade tur och fick skjuts direkt av en familj. Han packade raskt ihop sina prylar och lastade in i bilen. Han blev erbjuden att sova över i familjens gäststuga med han insisterade på att bli avsläppt vid E4:an för att kunna lifta hem. Så var man då åter ensam ombord. Klockan var lite över midnatt när jag en sista gång kontrollerade förtöjningarna innan jag gick och la mig under kapellet.

Nästa morgon lånade jag gästhamnens cykel och cyklade till handelsboden för att bunkra. Betalade hamnavgiften, skrev i gästboken och gjorde mig sedan iordning för avfärd. Bjuröklubb var målet för dagens etapp. Det var ganska disigt och vinden svag. Fick bogsering ut ur viken och satte sedan kurs norrut. Seglingen förlöpte utan intermezzon. På eftermiddagen utanför Avanäset dog vinden ut. Jag bestämde mig för att gå iland på lämplig plats och styrde in mellan Lökskär och fastlandet. Vattnet omkring mig var alldeles spegelblankt och jag plockade fram paddeln.

Jag kom till slut fram till Munvik, en perfekt vindskyddad liten vik alldeles nedanför ett kyrkläger. När jag förtöjt ordentligt klev jag iland för at titta lite på omgivningarna och leta efter en telefon. Tog vägen längs stranden och såg där en segelbåt ligga för ankar. Döm om min förvåning när jag i ruffluckan upptäckte Tryggve Rubins välkända nuna. Tryggve hade en Albin Viggen och var ute med sina små knattar och semesterseglade. Han hade inga direkta planer utan tog dagen som den kom och seglade så långt det passade honom och ungarna. Jag blev bjuden ombord på en öl och vi satt och pratade en stund medan ungarna busade.

Kvällen led mot sitt slut och jag hade ordnat sängplats inomhus i kyrklägret. Jag tog mitt pick och pack och kröp ner i en skön säng där jag somnade direkt. Sedan jag ätit frukost, brett några lunchmackor och tvättat mitt stripiga, kliande hår, hjälpte Tryggve mig ut ur den trånga viken. Klockan var strax efter 10.00, vinden nordostlig ca 5 m/s. Kände mig en aning trött på det här transportseglandet och längtade mest av allt till den stund jag kunde fälla ankaret hemman i Alhamnsviken.

Den nordostliga vinden fördröjde min framfart och nötte på krafterna. När jag rundade Blackkallen svor jag mig själv att ”nu lämnar jag inte båten förrän jag är hemma.” Vid ett-tiden frisknade vinden i betydligt och focken plockades ner. När jag skulle runda Bjurös sydöstra udde blåste det ca 14 m/s. Sjön var grov och Idefix krängde hårt med halvfullt storsegel och stampade i vågorna.

Jag burkade så mycket som möjligt för att kunna fylla seglet så pass att Idefix kunde göra något så när fart genom vågorna. Men det gick endast sakta framåt. Vinden visade inga tecken på att avta utan ökade istället i styrka. Jag var trött och grinig och skrek högt ut min besvikelse över vädrets makter. En liten havskryssare kom slörande från norr med hårt revade segel. Den passerade mig på 50 meters avstånd och jag såg hur besättningen stod i sittbrunn med oljeställ, flytvästar, livlina och iakttog mig med undrande blickar.

Efter ytterligare en halvtimme avtog äntligen vinden något och klockan 15.30 passerade jag Bjuröklubbs fyr med både storen och focken satta. Väl inne i Skelleftebukten hade vinden mojnat betydligt. Solen hade börjat sänka sig på himlavalvet och jag satt bekvämt nere i båten och njöt av eftermiddagssolen. Jag hade Rönnskärsverkens skorstenar som landmärke och rätt föröver skymtade en segelbåt som höll precis min kontrakurs.

Jag struntade i att gå över slag utan fick tvärtom en ingivelse att försöka gå så nära den mötande båten som möjligt. Vi närmande oss snabbt varandra och när vi möttes på tre meters avstånd såg jag plötsligt att det var mina finländska vänner från Holmön. Vi hann precis känna igen varandra så försvann båten snabbt akteröver och de två på däck blev allt mindre och mindre. De ropade om jag var ensam men mitt svar nådde dem aldrig. De hade redan hunnit för långt bort. Länge tittade jag efter dem tills deras konturer till slut smälte samman med himmel och hav. Jag kryssade mig fram bland stora lastfartyg som låg för ankar. Flera bogserbåtar löpte in i Skelleftehamn med sina timmersläp, och man fick noga passa sig för lösa timmerstockar som lömskt låg och guppade i vattnet.

Klockan 21.00 passerades Kågenäset. Jag tog ut kompasskursen till Pite-Rönnskär och förberedde mig på en dryg nattetapp. Vinden var ONO och ca 3 m/s. Det gick nätt och jämt att hålla upp till kursen. Den norrländska sommarnatten led. Det blev inte mörkt, bara lite skumt. Idefix och jag gled sakta norrut på det lugna havet. Den nordliga friska nattkylan trängde sig igenom mina kläder. Jag pälsade på mej, långkalsonger, Helly Hansen-ställ, ylletröjor, täckjacka, varma sockar, ylleluva och tumhandskar och drog sedan sovsäcken över mig.

Där satt jag bekvämt inkapslad och mådde riktigt gott, iakttagande den röda nattsolen som doppade sig i havet en riktigt kort stund innan den återigen sakta reste sig. Landet syntes som en grå strimma om babord. Några fyrar blinkade blekt i den ljusa natten och från någonstans hördes en ljudbojs dystra råmande. Klockan två på natten passerades Rönnskärs fyr. Vinden hade nu friskat i och vridit till rakt nordlig. Klockan sex på morgonen passerades den trånga passagen söder Bondön. Jag hade nu lite drygt 15 sjömil kvar. Tröttheten började göra sig gällande och jag hade svårt att hålla ögonen öppna.

Söder Baggholmen blev luften plötsligt alldeles ljum, men vinden blev istället väldigt byig. Hårda vindstötar kom från olika håll och det knakade i mastfoten. Jag försökte burka och parera byarna men orkade inte. Ögonlocken var tunga som bly och jag slumrade till för jämnan. Rycktes ibland ur min slummer utav fladdrande segel eller av att båten krängde till i en vindby. Någon koncentration på seglingen fanns inte längre. Det förföll mig likgiltigt om båten krängde mer så att vattnet kröp upp på skarndäck eller om seglen fladdrade. Dessutom blev det varmt och svettigt i den disiga morgonsolen under alla lager av kläder som åkt på kvällen innan. Hur än farleden ändrade riktning så vred vinden emot.

När jag passerade Nörd-Mörön hade jag hållit på i tjugofyra timmar. Manöns långgrunda sandbank skymtade föröver i solgasset. Jag kisade efter styrbordspricken utan att hitta den, men jag segade mig så sakteliga med all kortare steg mot den punkt där den borde ligga. Efter den pricken var det bara ett par korta slag kvar till målet. Att den fanns där den skulle var konstaterades när jag kom närmare. Motstod frestelsen att gella innanför denna prick som leder fartleden runt en drygt 100 meter lång sandtunga som sticker ut från Möröns västra udde och där vattnet inte är mer än knädjupt. Efter stusvändningen gick det till att börja med att sträcka upp mot kunoöns östra udde, men vinden vred emot och när Möröns nordvästra strandkust närmade sig blev det dess att slå isen.

Så slutligen – äntligen – kom jag in i lä om Nördskataudden, Alhamns norra udde. Vinden stillnade och vattnet blev smult. Det krusades av små vindbyar som kastade i olika riktningar i lä under den granbeklädda stranden. Klockan var strax före elva på förmiddagen när jag gick upp i vind, lät storseglet gå och droppade ankaret.

Mamma satt i solstolen med en kopp kaffe i knät, och blev alldeles till sig när hon hörde mina rop och förstod att det var jag som anlänt. En kort stund därefter kom hon roende för att hämta mig iland. Efter en kopp varm choklad och några ostmackor gick jag till sovstugan och la mig på en madrass. Slocknade direkt, och vaknade först sent på förmiddagen följande dag. Idefix låg då tryggt förankrad i den stilla Alhamnsviken.

 

606, äventyr, Första båten, långsegling, segling