Hem » Läsvärt

Läsvärt

I stormens öga är allt lugnt

29 maj, 2020 – 15.19 2 kommentarer
I stormens öga är allt lugnt

När Marie-Louise Weise lärde sig segla föll en av livets pusselbitar på plats. Tre år efter första sommaren med egen segelbåt köpte hon en Laurinkoster i Grekland. Hon gjorde genast en viktig lärdom: ha alltid en kniv till hands när du är ombord.

JAG VAKNAR AV att vinden vänt och blivit nordvästlig. Nya ljud får mig att hoppa upp ur kojen för att kontrollera att vi ligger kvar på samma plats som igår. Vågorna byggs upp i viken i Kyparissi men Frida vaggar lugnt från sida till sida vilket betyder att hon sitter fast. Trots det känner jag mig stressad. Varför gjorde jag denna översegling på 37 distans, över Argoliska viken, från Vivári till Kyparissi, så tidigt? Och det i en för mig ny båt och nytt hav? Målet är ännu längre bort men i detta nu känner jag att jag vill segla tillbaka. Jag meddelar mina seglarvänner i båten bredvid att jag inte följer med längre. En stund senare ser jag dem lätta ankar och styra båten mot ett äventyr som för min del får vänta. Klockan är ännu morgon och solen skiner från azurblå himmel. Jag befinner mig i en naturskön lustgård med ett koboltblått hav och vita kalkstensklippor som sluttar ner mot vattnet. Klipporna går över i en paradisisk vit strand. Jag ligger helt själv. Inte en människa syns och havet blåser kraftfullt in mot land. Det är vad jag söker och ändå inte, inte ännu. Det är dags även för mig att lämna och här står jag nu i fören, som en kung Saron, med kontrollen till ankarspelet i min hand och havet för mina fötter.
Kättingens ljud när ankaret hissas är som en hel symfoni. Helt plötsligt landar en obegriplig tanke inom mig, som en fjäril lätt på min axel. Jag behöver ha en kniv. Ja, ut ifall att. Fridas vita ankare närmar sig och när det klyver ytan lyfter fjärilen och försvinner. Med ett rassel fortsätter ankaret upp och dundrar in i sitt läge och Frida är fri i vågorna.

Jag tittar mig omkring för att försäkra mig om att vi inte är för nära land samtidigt som jag trär in säkerhetssprinten i ankaret. Tillbaka i sittbrunnen är stresskänslan från tidigare som bortblåst. Där ute i det blå, vinkar ju de vita gässen. På oss.

’’ Jag gjorde farliga gippar, hade krig med galna segel, grät, skrattade och rasade ’’

FYRA ÅR TIDIGARE började min seglingskarriär med en veckas seglarskola på Västkusten. Trots att jag inte seglat tidigare har havet runnit genom mina vener sedan min barndom på älskade Utö. Jag ville undersöka om seglingen var pusselbiten som jag letat efter så länge. Och ja. Att möta havet i segelbåt öppnade något inuti mig, och jag fick en känsla av att komma hem. Innan veckan var slut började mitt letande bland båtannonserna. Jag måste ha en båt.

Veckan därpå fann jag det jag sökte. En blå Elvström 65. Hon fanns på Orust och dagen efter åkte jag dit. Hon blev min. Allt gick så lätt men för att garantera min mentala hälsa googlade jag ”ensam, kvinna, segling” och fann en artikel om en kvinna som ville att fler kvinnor skulle ta rodret. Jag mejlade och frågade om hon tyckte jag var galen men det tyckte hon inte. Galen hade jag bara varit om jag inte köpt båten, fick jag till svar. Resten av den sommaren handlade om att öva på manövrering och lägga till. Varje dag var en kamp. Min andra sommar var målet att faktiskt segla. Tredje sommaren skulle jag ö-luffa. Att lägga till ensam i naturhamn var en pärs. Men snart blev det check även på det. Det handlade om att locka fram min inre sailor. Jag gjorde farliga gippar, hade krig med galna segel, grät, skrattade och rasade av förtvivlan. Samtidigt började tankarna på en större båt dyka upp.

En dag i maj klingade det till i min telefon. Jag hade sedan en tid tillbaka lagt in en bevakning på L32 båtar. När jag såg henne med rubriken “Laurinkoster i Grekland” slog kärleken ner som en bomb. När jag var sjutton år besökte jag Grekland för första gången. Då skulle man tågluffa men jag hittade ön Agistri i Egeiska havet där jag stannade i flera veckor. 2014 hyrde jag ett hus i tre veckor på ön Skopelos och förfördes av ön. Jag paddlade kajak i solnedgången och bara älskade det. När så Frida dök upp föll alla bitar på plats. Direkt skickade jag ett mejl till säljarna. Ett mejl blev två, sen ett telefonsamtal som blev en flygbiljett.

När snabbåten närmade sig hamnen i Ermioni, på Peloponnesos, såg jag henne omedelbart. Hon var verkligen magnifik i sin valdäcks-form. Hon hade lång ruff och träinredningen imponerade. Hela hon var hur välskött som helst. I fyra dagar skulle jag få bo och segla tillsammans med S och T och därefter bestämma om hon skulle bli min.

Fast det visste jag ju redan. Frida, som var långkölad, hade helt andra egenskaper än min båt hemma. Hon gick genom vågorna istället för på dem. Kändes oerhört sjösäker. Att segla henne var som att befinna sig i en trygg famn. På den tredje dagens morgon lade jag ett skambud som avvisades med ett motbud som jag godtog. Direkt. Efter upptagning och genomgång gav besiktningsmannen Frida tummen upp. När jag betalat handpenningen undrade jag  återigen om jag inte var lite galen i alla fall.

I slutet av juni, nio månader senare var jag tillbaka i Grekland. Frida stod på varvet i Koilás, eller Kiladha, som platsen också kallades och väntade mellan gigantiska båtar.

Nu hade jag två dagar på mig att förbereda henne inför vårt gemensamma äventyr. Jag tvättade och skrubbade och gick igenom alla förråd. Hela hon var en upptäcktsresa. Vad jag än behövde fann jag i båten. Lampor, batterier, schacklar, flaggor, vindmätare, cykel (!), böcker, verktyg. Min grekiske elektriker som skulle ordna ett gammalt glapp i lanternan blev religiös när han öppnade elskåpet och såg att alla sladdar var markerade. När det var dags för sjösättning var jag både spänd och nervös. Väl i det gröna kände jag mig allt annat än beredd. Jag vred om nyckeln och hörde motorn starta. Helt plötsligt tuffade vi ut i det okända.

SJU VECKOR I dessa vatten väntade. Någon plan hade jag inte. Jo, en. Jag skulle lära känna Frida och ta mig från steg ett och framåt. Hur jag lägger till med en så stor båt, hade jag ingen aning om. Att backa en Laurinkoster bland miljoner-kronors-båtar ska jag nog inte ens prova i dagsläget. Men att oroa mig för vad som kunde hända var ett avslutat kapitel i mitt liv. Nu skulle jag ligga på svaj i sju veckor och bara det var ju nytt. Jag styrde Frida mellan bojar och förbi ankrade båtar. Min nervositet var som bortflugen tills jag insåg att jag glömt sätta på lodet. Sedan hade jag glömt slå på strömbrytaren och koppla in fjärrkontrollen till ankarspelet. Ja, med andra ord glömde jag förbereda allt. Learning by doing med andra ord.

Nedanför den gamla Franchthigrottan, i norra delen av bukten, styrde jag upp mot vinden och på fyra meters djup släppte jag ner ankaret.

Efter två dagar seglade jag till Vivári, en seglats på kanske tre timmar. Under resans gång växlade det mellan halvvind och motvind. Med genuan helt ute angjorde jag bukten där Agios Nikolaos, en av alla små pittoreska kyrkor, hälsar en välkommen. Vivári är lika vackert som en bild i ett resemagasin.
Vitt, turkost och stenigt och med spridd grönska. På buktens andra sida skymtade resterna av en venetiansk fästning. Jag lägger mig ganska nära land och efter ett dyk ner för att undersöka hur ankaret låg visste jag att hon grävt sig djupt ner i dyn. Jag är ju ett proffs, tänkte jag på väg tillbaka upp i båten. Framför oss på stranden sitter människor under parasoll. Några barn leker i vattenbrynet.

DAGEN DÄRPÅ BESÖKS jag av ett ungt par med två jättehundar. De lockar med mig på en vandring i den karga växtligheten. På kvällen äter vi middag med ytterligare ett par seglare. Man behöver inte vara ensam om man inte vill. Efter ett par dagar i Vivári undrade paret med hundarna om jag vill segla med till Monemvasia som är en bysantinsk liten stad belägen på en smal udde på östra sidan av halvön Peloponnesos. Halvön är kopplad till fastlandet med en udde på bara tvåhundra meter. De skulle först segla över till Kyparissi och sedan vidare till Monemvasia, denna speciella plats.

Jag bestämde mig för att följa med. I alla fall till Kyparissi på andra sidan Argoliska viken. Sju timmar tog färden. Vattnet rök och stänkte kring Fridas kropp men hon kändes som en trygg gammal gungstol. När solen sänkte sig mot bergen ändrades färgerna och allt blev rosagrått mot mörkt hav, som i en målning av Monet. Mina vänner hade seglat i förväg men väl framme i Kyparissi såg jag deras båt direkt och ankrade en bit därifrån. Dagen därpå skulle vi vidare till Monemvasia, men när vinden vände kände jag att Monemvasia får vänta. Jag ville tillbaka. Till ruta ett. Igen.

SÅ NÄR DET vita ankaret är på plats styr jag ut ur bukten. I en kuliss av blånande berg i ett disigt fjärran ser jag ön Spetses. Solen gör havet inbjudande och jag rullar ut genuan. Jag släpper Frida fri och kan riktigt höra hennes glädjeskrik i vinden. Vid varje våg knarrar hon tryggt. Hon seglar fantastiskt och vi kommer upp i åtta, nio knop. Det här är livet, tänker jag, och ropar att hon går som en plog genom vågorna. Efter några timmar, väster om fyren vid Spetses, är det cirka två sjömil kvar till Porto Heli.

Det börjar friska i mer och jag vill rulla in genuan, som genast fastnar i babystaget. Jag går fram, drar in resten från fören, går tillbaka och startar motorn. Ganska snart hör jag att någonting händer med motorn. Sedan blir det tvärtyst. Klockan är eftermiddag. Jag är helt ensam. Till fyren med sina klippiga stenar är det drygt hundra meter.
– Det är inte sant, ropar jag rakt in i vinden.

Sen bannar jag all världens plast. Därefter alla fisknät. När jag kommer till sans lutar jag mig över akterpulpit och ser i det glittriga ett ljust fint streck. Fridas ena skotlina. Jag svär och bannar mig själv, men sedan är det någonting inom mig som kickar igång. Ett slags inre fokus träder in och alla tidigare känslor rinner av mig.
– Jag måste klättra ner, säger jag högt. Rösten är inte min fast det är den ju. Den är helt lugn.

Jag knyter beslutsamt en säkerhetslina mellan mig och Frida. Drar på cyklopet och klättrar ner för att möta havets anfader. Under skrovet ser jag skotlinorna snyggt lindade runt propellern. Hur kom de dit, tänker jag men inser att jag missat de viktiga stopknutarna. Jag dyker flera gånger. Jag drar och jag sliter. Sedan tänker jag att jag måste ha en kniv och minns med ens morgonens tanke. Jag klättrar upp men känner att det inte är läge att leta efter knivar. Minns en bultsax säljarna visat mig tidigare.

Med den fastknuten i säkerhetslinan klättrar jag ner igen. Havets rörelser kämpar för att trycka mig bort från båten. Jag trär benet runt stegen för att hålla mig kvar. Givetvis är bultsaxen endast löjlig och tung. Jag tappar greppet om stegen och känner rycket när linan tar slut. Det är lite av en skrämmande känsla. Som om jag befann mig på en farkost ute i rymden. När jag till slut ger upp klättrar jag tillbaka in i båten. Jag frustar och andas. Sedan bestämmer jag mig för att segla in till land men märker då att rodret sitter helt fast. Det går inte att manövrera båten.

I DETTA LAND, i dessa hav där vindarna vänder precis som de vill, börjar oron göra sig påmind. Har inte fyren kommit lite närmare? Jag slänger i akterankaret. Trots att det är hundratals meter ner till botten, får det kanske Frida att driva mindre. Sedan slår jag på min VHF och ropar ”May Day” flera gånger. Det känns lite löjligt. Men jag är ju i nöd.

Flera gånger ropar jag. Ingen hör mig. VHF:en knastrar inte ens. Då letar jag fram telefonen och ringer den första som dyker upp i skallen. Jag ringer min grekiske elektriker.

’’ Räddningen kommer med svarta simfötter, allvar och en kniv ’’

Han fattar direkt och ringer en dykare som sedan ringer mig. Jag ger honom koordinaterna och efter en lång timme och flera telefonsamtal ser jag hans båt komma forsande. Räddningen kommer med svarta simfötter, allvar och en kniv. Som hjälten Pelops dyker han ner och kommer upp med skotet i ena handen och kniven i den andra. Han klättrar upp i Frida, river av sig sina simfötter, tittar allvarligt på mig och säger på knagglig engelska:
– You got to a have a knife!

INNAN JAG SOMNAR den natten har dagens äventyr övertygat mig om allas vår inneboende urkraft, som lever ett slumrande liv bakom skärmar. Inom oss bor miljoner år av överlevnad och kunskap. När olyckan var framme vaknade detta slumrande redo att kicka in efter den nödvändiga inre kapitulationen. För i stormens öga var det faktiskt lugnt. Frida är kvar i Grekland. Risken är att covid-19 stoppar all segling i Grekland denna sommar. Då blir det segling i Bohuslän. Nästa år ses vi igen, Frida och jag, och jag ska segla dels i Medelhavet, dels ännu längre bort.

Köpa båt i Grekland
Att köpa en svenskregistrerad båt i Grekland var oproblematiskt. Dels var säljarna skyldiga att skriva över olika tillstånd och bevis på mig.

1. Ett nationalitetsbevis ”Certificate of registration”.

2. Registrera mitt förvärv av FRIDA i Sjöfartsregistret. Det kostade 3 500 kronor. Därefter 600 kr/år. Båtar under 15 meter, som används enbart som fritidsfartyg är inte registreringspliktiga i Sverige. Men vissa länder kan kräva att man visar upp det för att få framföra fartyget på deras vatten.

3. När du reser hem behövs en deklaration av båtens skeppare, båtens identitet och uppgifter om alla ombordvarande.

4. Från 2019 betalar alla båtar som ligger på grekiskt vatten en skatt. Avgiften TEPAI, bestäms av längden på båten.

Marie-Louise betalade 250 kr per månad 2019. När båten är ”off shore” betalas ingen skatt.

TEXT OCH FOTO: MARIE-LOUISE WEISE

Marie-Louise Weise
Ålder: 56.
Bor: Borås.
Gör: Producent på Kulturhuset i Borås och grafisk formgivare. Skriver en bok om sitt seglingsliv.
Blogg: millanweise.wordpress.com

2 kommentarer »

  • Ingemar Nord skriver:

    Hej

    Väldigt inspirerande berättelse!
    Tampas f.n. med diffusa planer på någon slags verksmhet i grekisk övärld där min (soon enough) Jeanneau 64 spelar en huvudroll.
    Ska jag ”gå iland” med dom, krävs ett mindset liknande ditt..:D

    Lycka till med dina fortsatta resor!

  • Dan Anders Palmquist skriver:

    En så utomordentligt trevligt skriven berättelse som gav mig härliga bilder och faktiskt hågkomster av grekiska öar. Lycka till med resten!

Lämna en kommentar

Lämna din kommentar här nedan, eller lämna en trackback från din webbplats. Du kan också prenumerera på dessa kommentarer via RSS

Var trevlig. Håll det rent. Håll dig till ämnet. Ingen spam.

Du kan använda dessa taggar:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> 

This is a Gravatar-enabled weblog. To get your own globally-recognized-avatar, please register at Gravatar