Hem » Långfärd, Läsvärt, Nyheter

Långfärd   Läsvärt   Nyheter

Kjell sätter åter kurs österut

14 januari 2019 – 09:03 3 kommentarer

6 000 sjömil återstår till Kap Horn och klockan tickar mot Södra halvklotets höst. Nu gäller det att göra fart, men för ensamseglaren Kjell Litwin ombord på Vagabond 31:an Selene blir den fria horisonten ändå en chans till avslappning efter tre hektiska veckor i land på Tasmanien.

På Kryss når Kjell över en Skype-linje strax innan han lämnar Hobart. Tre veckors hektisk, oplanerad hamnvistelse är över. Nu återstår att stanna till vid karantänbryggan och sen, förhoppningsvis, inte kasta iland en tamp förrän på norra halvklotets sommar. Helst i Falmouth i England, hamnen han lämnade i slutet av juni sommaren 2018 för att segla jorden runt.

Problem efter Godahoppsudden

Tanken var då att segla nonstop. Omständigheterna ville annorlunda. Beslutet att gå in i Hobart på Tasmanien växte fram under några pressande veckor på Indiska oceanen. Fram till dess hade seglingen, som vi här hemma tog del av via satellitmeddelanden och positionsmarkeringar, en trygg lunk inom de förväntade rutinerna för en erfaren oceanseglare. Efter Godahoppsudden började problemen.

Under de tre veckor långa stoppet i Hobart var Kjell fullt sysselsatt med reparationer och – framför allt – sanering av botten.

Sammanfattningsvis kan man säga att tre faktorer samspelade. Kjell upptäckte först att hans vattenreserver var på upphällningen, tvärtemot kalkylerna. Detta var i september, när Södra halvklotet började gå mot sommar. Ungefär samtidigt började Kjells hemmabyggda vindroder krångla. En mekanisk utmattning av svetsfogar och en brusten bult var åtgärdspunkter som kanske kunde hanteras, men senare hakade en släplina fast i vindrodret och gav det irreparabla skador.

Katastrofal bottenbeväxning

Dessa två faktorer hade fortfarande kunnat bli utmaningar för en ensamseglare att lösa till havs, men en tredje blev snart uppenbar och den gick inte att lösa till havs. När Kjell en dag startade motorn fick han bekräftat något som han hade misstänkt en tid. Selene gjorde en bråkdel av sin förväntade fart genom vattnet. Det blev uppenbart att bottenbeväxningen var katastrofal. Långhalsar, goose barnacles på engelska, är en spektakulärt livskraftig vattenväxt, en delikatess för de som vet hur den ska tillagas men en katastrof för en djuphavsseglare som har valt fel bottenfärg.

Långhalsar lär vara en delikatess med en smak ungefär som kräftor. Men fastvuxna på en båtbotten är de allt annat än delikata.

Det blev en segdragen resa in mot Hobart på Tasmanien. Motvindar, stiltje och de evinnerliga långhalsarna under vattenlinjen frestade på tålamodet tills Kjell en kväll, i strid med gällande inklareringslagar, kunde kasta ankar i en skyddad vik och konstatera att sju månaders segling var över.

Ingen vila i hamn

De tre veckorna i hamn har inte inneburit någon välbehövlig vila, om någon trodde det. Kjell har bunkrat, sanerat botten, installerat nytt vindroder, skrubbat mögel i inredningen och i allmänhet hållit sig upptagen med det som långseglare gör när de är i hamn. Det är först nu, när han är minuter från att kasta loss igen, som han börjar känna närheten till sina havsrutiner igen.

Han har blivit väl omhändertagen i Hobart. Främlingar har dykt upp med julklappar till den ensamseglande svensken, som de kallar Champion. En 71-årig skeppare i en liten båt, som seglat långt, det inger respekt hos ett folk som känner oceanens temperament inpå husknutarna.

En dag i taget

Han är trots gästfriheten glad att hamnvistelsen inte blev längre. Då sätter hamnrötan in, vet han sedan tidigare. Bättre att kasta loss, få tillbaka sjöbenen och falla in i rutinerna.

Det är 6 000 sjömil till Kap Horn. Sen återstår Syd- och Nordatlanten. Men Kjell tar en dag i taget, som en djuphavsseglare måste göra.

LÄS MER: På Kryss artklar om Kjell Litwin och Selene på pakryss.se

LÄS MER: Litwins position- och statusrapporter via Garmin Mapshare

Per Runhammar
redaktion@pakryss.se

, , ,

3 kommentarer »