Millimetersprickan som kunde fällt masten

Tack vare dagliga inspektioner av riggen upptäcktes den lilla sprickan på toppvantets gaffeltoggle halvvägs till Kap Verde. Togglens öppning var inte rätt dimensionerad för vantskruven. Bild: Fritiof Pontén

Plötsligt var den där. En millimeterstor spricka i babords toggle till toppvantet. Halvvägs mellan Kanarieöarna och Kap Verde fick vi anpassa seglingen till skadan och allt gick väl, men vad hade hänt om vi inte gjort våra dagliga inspektioner?

Jag och min son har tillfälligt bytt ut höstens lågtryck på Västkusten mot passaden från Västafrika. Vi seglar ARC+ från Kanarieöarna till St Lucia via Kap Verde som besättning på Tore och Maud Jansons Najad 460, Song of the Sea. Vi njuter av värmen, vindarna och gemenskapen härnere, men vi har med oss en del rutiner och erfarenheter från många års segling och det fick vi anledning att uppskatta värdet av på väg söderut från Las Palmas mot Kap Verde. Kanske slapp vi ett rigghaveri tack vare våra inspektioner.

Gaffeltogglen som sprack (vänster i bild) har en bredare öppning än normalt för vantskruvens dimensioner. Den nya togglen (till höger) har mindre mellanrum och därmed en jämnare fördelning av krafterna från tvärbulten. Den spruckna togglen hade en smalare bas vilket också kan påverka kraftfördelningen.

Både jag och sonen har seglat båtsman på SXK Seglarskolans fartyg och där gäller det ju att träna ögat att se det avvikande. Hela Song of the Seas stående rigg byttes för två år sedan så ålderskrämpor borde den inte drabbas av, men vi inspekterade ändå riggen dagligen under överfarten. Med 500 sjömil kvar till Mindelo på Kap Verde upptäckte vi en millimeterstor spricka i togglen, den del av vantskruven som är ledbar och fäster i skrovets fäste. Sprickan var liten, men inget talade för att krafterna som fick den att uppstå skulle avta. Vi säkrade omedelbart genom att sätta an ett tillgängligt backstag. Därtill märkte vi sprickan med en märkpenna för att följa eventuell ytterligare sprickbildning och så la vi till en rutin att kolla vid varje vaktskifte, det vill säga varannan till var tredje timme. Vi hade stadig medvind och medström så det var bara att fortsätta mot mål med anpassad segelföring. Eftersom vindarna var i avtagande gick allt väl och vi kom lyckligt fram hit till Mindelo.

Skadan var alltså inte åldersrelaterade, men det man kan notera är att mellanrummet i den rostfria togglen, där vantskruven kommer ut, är bredare än normalt. Detta gör att bulten förmodligen får en viss böjning vilket gör att själva ändskaftet belastas ojämnt vilket i sin tur kan ha lett till överbelastning och sprickbildning. Felet har passerat obemärkt hos de riggare som bytte ut den stående riggen, varvet som mastat båten samt de annars så noggranna inspektionerna som utförs inom ARC-organisationen. Vantskruvarna är inte märkta med fabrikat, men jag misstänker att riggaren gjort vantet för kort och därför förfärdigat en toggle på egen hand, men detta är som sagt bara en misstanke.

Fritiof Pontén brukar rapportera till På Kryss från sin Fortissimo 33, Agraff, under vinterhalvårets seglingar på svenska västkusten. Just nu seglar han över Atlanten med Najad 460:n Song of the Sea.

Väl framme på São Vicente, Kap Verde, så hade riggverkstaden i Mindelo en passande toggle att byta med och därmed var det lätt att byta ut och undvika ett fatalt haveri. Rigghantverkarna där var både snabba, effektiva och trevliga och visste precis vad de gjorde!

Lärdomen är att regelbundna egna inspektioner betalar sig mångfaldigt samt att inte lita blint på de proffs som man anlitar. För i slutändan är det ju så att det är besättningen som ”sitter i sjön” om något fallerar.

På styrbord sitter nu en likadan toggle kvar som den som sprack. Det fanns bara en ersättningsenhet tillgänglig på Kap Verde. Vi fortsätter på torsdagen mot Karibien och kommer att kontrollera läget regelbundet och ofta. Backstaget kommer att vara ansatt från början. Övriga toggles för stag och vant är av korrekt typ och ger inget skäl till oro.

Det blev för övrigt tvåfaldigt svenskt på prispallen för benet hit till Kap Verde. Vinnare blev svenska Fantasi 37:an Vorona från Henån med Ola Olsson som skeppare och vi på Song of the Sea kom trea. Gemensamt för oss två svenska båtar var att vi tog det lugnt de två första dygnen då det blåste mycket och sjön var rejält grov. Därmed undvek vi både haverier och att nöta ner besättningen vilket gjorde att det fanns krafter att segla bra även de kvarvarande tre, fyra dagarna. Vorona seglade mest butterfly och vi på Song med en på spinnakerbommen spirad genua, fram tills spinnakern kom upp när tävlingsdjävulen fick tag i oss näst sista dygnet. 40 timmar spinnaker blev det in i mål.

Eftersom vi seglade hit snabbt har vi haft alla chanser att lära känna Mindelo. Den välskyddade lilla hamnstaden har fått en fin flytande långseglarhamn med bra duschar och utmärkt service. Marinan har dock inte lätt att tillfredsställa el-törsten hos 50-, 60-fots båtar som kommer dragande med kablar grövre än våra vinterförtöjningar i Göteborg.

Starten för ARC+ gick från Las Palmas den 10 november. Bild: James Mitchell

ARC-arrangemanget har inneburit en stor lokal satsning och en succé. Det fixas och trixas i hamnen hela tiden och servicenivån är mycket bättre än vad jag vågade hoppas på. Själv trivs jag bra med att så många välfyllda plånböcker har fått chansen att lättas på en plats som inte redan badar i turistpengar, det borde nästan göras till ett koncept.

Nu på onsdagseftermiddagen pågår de sista förberedelserna för fullt inför andra etappen. Det bunkras vatten, apelsiner och alla jagar bacon. Om det är något som både Las Palmas och Mindelo har haft svårt att leva upp till så är det efterfrågan på bacon! Nåja, vi klarar oss nog ändå.

Alla ser nog fram emot att lämna hamnen eftersom det blev några dagars längre vistelse än väntat. Och de flesta vet nog hur det är, har man väl kommit in i en hamn är det svårt att komma därifrån. Ena dagen är det tvätten och nästa riggningen och sen nästa anledning att dröja kvar. Mindelo har nog gått på högvarv dessa dagar och ARC+ innebär en hälsosam kapitalinjektion i detta fattiga land. Som vanligt har många boende här fattat galoppen och erbjuder tjänster, men några andra hoppas på att rent tiggeri ska ge utdelning. Själv kommer jag mycket gärna tillbaka hit och jag har redan identifierat möjligheter att hyra båt här. Med tio öar på en diameter av cirka 160 sjömil så finns det mycket att göra och då inte bara på sjön. Det finns en värme och en självrespekt hos lokalbefolkningen som vi uppskattar, men samtidigt sägs det att man inte ska gå själv ute när det blivit mörkt. En årsmedelinkomst på 2500 euro kanske bidrar till detta.

När vi väl kommer iväg på torsdagen så väntar långa mörka nätter, förhoppningsvis med stjärnor som tydliga referenser. Fullmåne hade vi på vägen hit och den lös upp rejält så länge solen höll sig under horisonten drygt tolv timmar per dygn. Därtill finns det inget gryningsljus att tala om, lampan bara tänds när solen går upp! Men visst är det skönt att ta sitt nattpass i shorts och t-shirt.

Nu är det dags för sista middagen i stilla båt på ett tag, plocka upp nybakat bröd imorgon bitti och så iväg ut med St Lucia 2100 sjömil bort i väst!

Fritiof Pontén
redaktion@pakryss.se

båtteknik, långfärd, prylar, säkerhet, segling