Hem » Läsvärt

Läsvärt

Till havs från Kirkenes till Trondheim

27 oktober, 2020 – 09.06 2 kommentarer
Långläsning

Snöklädda bergstoppar, möte med vitvalar och bad i midnattssol. En sju veckors seglats längs Nordnorges förtrollande kust är en upplevelse utöver det vanliga.

DET VAR MED pirr i magen vi lämnade småbåtshamnen i Kirkenes i början av juni 2019. Snö och kuling hade gjort vår avfärd en dag försenad och termometern visade tre grader när vi stävade ut med Menina Veneno, vår 31 fots Hallberg Rassy.

Tanken var att ta oss från Kirkenes till Trondheim på sju veckor i lagom takt utan stress. Och på vår första dag till havs visade sig Norra ishavet från sin allra bästa sida. Vi fick en mjuk- start i perfekt halvvind, sol och små vågor ut till Vardö, Norges östligaste hamn och porten till Nordostpassagen.

Färden fortsatte västerut längs den norra sidan av Varangerhalvön i två  meter höga vågor, men de var rejält långa och störde oss inte. Eftersom vinden var dålig gick vi för motor och gungade fram hela dagen till Båtsfjord, ett av Norges större fiskelägen.

På vägen fick vi en häftig överraskning. En fiskebåt mitt i fjorden höll på att slänga kungskrabba överbord och vinkade till oss att komma dit. Kap- tenen började slänga över jättestora krabbor i vår jolle. Efter tre stycken fick vi ropa stopp, annars skulle de nog fyllt jollen! Krabborna vägde nio kilo tillsammans och vi kokade krabba hela kvällen. Det blev kungskrabba till både frukost, lunch och middag i flera dagar. Senare fick vi reda på att det var i slutet av krabbsäsongen och ”vår” fiskare säkert kommit över sin kvot och var tvungen att göra sig av med överskottet. Han tyckte nog det var roligare att kasta krabborna till oss än tillbaka i havet.

NÄSTA DAG BLEV tuffare. Det blåste tio sekundmeter och vi hade mot- vind. Vågorna var ett par meter höga, men mycket kortare och brantare än tidigare. Området öster och norr om Varangerhalvön är ett av de ” farliga” områden där vågorna kan bli luriga, mycket beroende på påverkan mellan vågor och ström och att det grundar upp närmare land.

Det blev en ganska jobbig dag med mycket berg- och dalbaneåkning och rullande hit och dit. Vi ville bara komma fram till vårt nästa stopp, fiskeläget Berlevåg. Här låg vi i ett par dagar i väntan på att stormen skulle ge med sig och vi fick gott om tid för sightseeing. Inte dumt det heller!

Från Berlevåg fortsatte vi till Me- hamn, den nordligaste hamnen längs Hurtigrutenbåtarnas klassiska rutt. Efter en natts vila i hamnen fick vi en lång, lugn och kall dag när vi sakta närmade oss Nordkap. Vi kunde se klippan framför oss hela dagen.

Efter elva timmars kryss mot vind och ström i fem grader var vi rejält kalla när vi kom till Skarsvåg på Magerøya. Men nästa morgon gav den norska vädersajten oss glada nyheter, det skulle bli sol hela natten. Det gjorde att vi sköt på seglandet till sena kvällen. Vid midnatt kryssade vi nedanför Nordkapsklippan i strålande sol, en häftig känsla!

Nu hade vi snart klarat av att passera Norra ishavet, den mest utmanande delen av vår resa. Tidig morgon kom vi till den lilla fiskebyn Gjesvær och hittade en plats bland de lokala fiske- båtarna. Här firade vi midsommar och njöt av lite värme i sittbrunnen. (Om man kan säga så när man fortfarande har underställ, tröja och mössa på..!)

Pia Eriksson

Ålder: 65.
Bor: I Ludvika, Dalarna. Familj: Gift med Hans, sonen Björn, 38.
Gör: Pensionär, började segla för sex år sedan, och medlem i Svenska kryssarklubben.
Båt: Menina Veneno, en 31 fots Hallberg Rassy från 1996.
Blogg om seglatsen: Piaochhasseseglar. bloggo.nu

SEGLINGEN FORTSATTE TILL Hammer- fest, som ligger på ungefär samma breddgrad som nordligaste Sibirien och Alaska. När hamnkaptenen mötte oss på kajen för att visa var vi skulle förtöja båten konstaterade han: ”För- resten har ni en val under båten!”. Vi tittade ner och såg en tre meter lång vitval cirkla under vår båt! Valen verkade speciellt förtjust i vår vita gummijolle, kanske trodde den att jollen var en kompis. Det visade sig att valen, som kallades Whaldimir, hade hållit till i hamnen i Hammerfest ett par månader. Han kom till vår båt många gånger innan vi for och eskorterade oss även ut ur hamnen när vi gick ut för att dra upp middagsmaten.

Efter att ha lämnat Hammerfest och Norra Ishavet kunde vi äntligen hitta små fina naturhamnar. I boken ”Norske kysteperler” av Jon Amtrup hittade vi tips på många fina ställen. En av pärlorna var Jøfjorden, söder om Hammerfest. Vi la till vid en boj och utforskade fjällsidan med vidunderlig utsikt över alla snöklädda toppar.

SÅ VAR DET dags att korsa Lopphavet, en öppen havssträcka som också anses vara ett besvärligt område. Vi hade som vanligt vind och ström rakt mot oss och gick för motor. I det lilla fiske- läget Seilvik hittade vi en brygga där vi fick ligga. Här lärde vi oss att det kan blåsa rejält även om man ligger i en hamn. Det tjöt och ryckte i riggen hela natten.

Efter en stökig dag för motor i  hård vind, upp till 17 sekundmeter och höga vågor, samt en midnattssegling för att undgå hård vind, var vi framme vid vackra fjorden Lyngen.

Här omgavs vi av blå glaciärer, djupa raviner och Lyngsalpernas höga berg. När det var dags att fiska upp midda- gen fick vi vårt livs vackraste upplevelse. Det var stiltje, solen stod lågt och speglade sig i havet. Lyngsalperna med sina snöklädda toppar syntes i bakgrunden. Helt magiskt.

NÄSTA STOPP VAR Tromsø och när vi gled in i hamnen var vi åter i ”civilisationen”. Mycket folk, många segelbåtar och trångt. Här lärde vi oss att man i Norge inte har samma gasolsystem som vi och att det är näst intill omöjligt att få våra svenska flaskor påfyllda. Det tog oss ett extra dygn att lyckas med det…

Vi fortsatte vår resa ner mot Lofoten  och hittade en väl gömd lagun i lilla Helløya där vi låg för boj över natten. Vi somnade i disigt, kallt väder och vaknade till strålande sol, spegelblankt vatten och snöklädda berg runtom. Lunchen blev blåmusslor, som vi kunde plocka på en klippa vid lågvatten.

Vädret blev nu allt bättre och framförallt varmare. Det var dags att ta oss söderut till Trollfjorden på västsidan av Raftsundet i Lofoten. Två kilometer lång, men bara 100 meter bred vid mynningen, med lodräta klippväggar. Det var som att segla in i en gryta omringad av branta, höga snöklädda toppar. Växtligheten var otroligt frodig och ormbunkarna nådde till huvudet på oss. Kanske därför det var så mycket mygg här också, faktiskt det enda stället på hela resan som vi stördes av det.

FRÅN TROLLFJORDEN TOG vi oss sakta ner längs Lofoten, ett fantastiskt område att segla i. Trånga sund mellan höga berg gör att man känner sig nära naturen. Vi hittade flera pittoreska fiskelägen, favoriterna var Henningsvær och Nusfjord på ostsidan. På Atlant- sidan var turisterna få och vädret sämre, men vinden och seglingen bättre.

Vi hade hört att det kunde vara besvärligt att ta sig från Lofoten till  fastlandet, men vi hade tur. Det var tre sekundmeter halvvind och perfekt förhållanden att lugnt och stilla ta oss över Vestfjorden medan vi såg den berömda Lofotsväggen bli mindre och mindre.

Att lämna Lofoten och midnattssolen kändes sorgligt. Vi hade trott att där skulle vara mycket fler båtar och trångt i hamnarna, men blev glatt överraskade. Det var en hel del turister i vissa fiskelägen, men de kom med bil eller buss. På havet var det i princip tomt. Vi såg inte en enda segelbåt när vi korsade Vestfjorden.

VÅR STRATEGI ATT undvika städer, och hellre gå till små fiskelägen eller naturhamnar, fortsatte. Helgelandskusten, söder om Bodø ner till Mo i Rana, är klassat som världsarv och var lite annorlunda jämfört med det vi sett dittills på vår seglats. Det fanns fortfarande höga berg, några hade snö på toppen, men där fanns också som en gigantisk labyrint med massor med små låga öar. Det gällde att vara noga med navigeringen, många grund lurade under ytan.

Vädret var fantastiskt. På väg till ett av våra ”måste se”-ställen, glaciären Svartisen inne i Holandsfjorden, hade vi 15 grader varmt och perfekt vind.
Vi la till vid en liten brygga långt in i fjorden och tog en kvällsvandring till glaciärkanten. Efter vår standardmiddag stekt torsk kunde vi njuta av en whisky med tusenårig is från glaciären.

Efter nästan sex veckors segling hade vi nu strålande sol och 25 grader  varmt. Men vinden var det tyvärr lite si och så med, det blev ofta motorgång. Naturen var inte längre lika bedövande vacker, men vi prickade in flera pärlor, bland annat Torghatten, strax söder om Brønnøysund. En bergsformation med ett enormt hål rakt genom berget. Det kändes som att gå in i en katedral gjord av naturen själv och var en mäktig upplevelse.

SISTA DAGEN GICK vi tio timmar för motor in i Trondheimsfjorden till Hommelvik. Det var stiltje, sol och 30 grader varmt. Vi fick sätta upp ett provisoriskt solskydd för att härda ut i värmen. Vi såg åskmoln på håll och önskade för en gångs skull att de skulle komma till oss så vi fick lite vind och svalka. Det var skillnad från början på vår seglats i tre grader och hagel!

Sammanfattningsvis fungerade allt  i princip bra på resan. Vi gick inte på grund en enda gång, råkade inte ut för några skador (mer än lite ömma tår och skrapsår) eller råkade ut för akuta situationer i seglingen. Istället bjöds vi på fina möten, häftiga miljöer och havsörnar som seglade över oss i skyn nästan dagligen. Att ta oss till havs från Kirkenes till Trondheim var en fantastisk resa som varmt kan rekom-menderas.

TEXT: PIA ERIKSSON BILD: PIA OCH HASSE ERIKSSON

Hela reportaget och en mängd vackra bilder finns att läsa i senaste numret av På Kryss.

2 kommentarer »

Lämna en kommentar

Lämna din kommentar här nedan, eller lämna en trackback från din webbplats. Du kan också prenumerera på dessa kommentarer via RSS

Var trevlig. Håll det rent. Håll dig till ämnet. Ingen spam.

Du kan använda dessa taggar:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> 

This is a Gravatar-enabled weblog. To get your own globally-recognized-avatar, please register at Gravatar