Tryggt i hamn

Stukningar, sårskador, benbrott, skallskador och andra ganska rejäla skador uppkommer. Majoriteten av skadorna uppstår vid hopp mellan båt och brygga eller i naturhamnar vid hopp mellan båt och land. En del får också klämskador då de bär av med händer och fötter på väg in i eller ut från hamn. Många båtägare är mycket rädda om sina egna förstävar. De riskerar hellre sina egna och familjens och medseglarnas ben och framtänder än de riskerar ett hack i stäven. Detta gäller såväl på väg in mot hamn som då båten förtöjs onödigt långt från bryggan eller land.

FÖR ATT MINSKA antalet personskador i hamn finns en hel del att göra. Det gäller både båtens och hamnens utrustning. Mycket kan byggas bort i hamnarna. Dessutom kan vi i båt förändra metoder och rutiner så att säkerheten höjs. Jag känner skärgårdsbor som är kända för sina trevliga fester. När de haft besök följer de alltid med sina gäster ner till bryggan och ser till att de kommer ombord ordentligt i sina båtar och att de kommer iväg ordentligt. Sedan ringer gästerna och meddelar när de är lyckligen hemma. En enkel trygghetsskapande och trevlig rutin.

Att en rorsman inte ska stå i aktern och tala om för en gast när denne ska hoppa är självklart. Det bestämmer gasten själv. För övrigt ska man göra allt för att undvika hopp. Man ska stiga iland. Lugnt och stilla. Det är oklart varför så många gastar hoppar så långt. Kanske är det för att de vet att kapten är dålig på att manövrera så det är nödvändigt att rädda upp tilläggningen med ett långt hopp. Eller så är det bara så att man tror att det är så det ska går till. Det heter ju hopp-iland-kalle …

I MÅNGA SAMMANHANG framhålls det att bra kommunikation är A och O vid hamnmanövrerna. Den som är skeppare ska i förväg meddela besättningen om sin plan och exakt hur tilläggningen ska gå till. Det kan kanske fungera i en hemmahamn som inte bjuder på några överraskningar. An- nars gäller det nog att lämna mycket utrymme för flexibili- tet. Allt går inte alltid enligt plan.

Öva gärna manövrering. Se till att kunna principerna för propellerverkan, hur båten driver i vinden, olika metoder att manövrera med hjälp av linor etc. Även om inte alla ombord måste behärska allt är det bra om alla vet så mycket som möjligt. Den som själv har lagt till ett antal gånger med båten blir också en bättre gast.

Tänk också på att på väg in i en okänd hamn är det bra att först gå in och rekognosera. I en okänd naturhamn är det ofta vettigt att först köra in på plats för att se att det inte finns några grund nära stranden och att stranden är bra att röra sig på. Häng ut fendrar om sådana behövs, förbered linor och gör en stävstege klar för användning.

Det kan också hjälpa att ha generös längd på ankarlina/ bojlina. Det känns fånigt att inte komma ända fram för att en lina tar slut och det är lättare att skarva i förväg än att försöka göra det när båten är i rörelse.

FÖR ATT EN tilläggning ska bli smidig och säker behövs överenskommet system för kommunikation mellan fördäck och rorsman. Handtecken som alla förstår är bra. Det finns de som använder mobiltelefoner med headset för att slippa ropa. Skrik är i vart fall ingenting önskvärt. Skäll aldrig på varandra. Den som står på fördäck bestämmer hur rorsman ska manövrera och avgöra om vattendjupet räcker till.

När ni väl är på väg in i hamn – glöm prestigen. Visar det sig att båten driver för mycket, att ankaret hamnat fel, att strandklippan inte var så bra att gå iland på – backa ut och gör om från början. Att försöka rädda en misslyckad tilläggning leder lätt till mer strul.

Väl framme ska gasten undvika att hoppa. Att istället klättra och stiga ner via en stävstege eller en trappa på bryggan är alltid att föredra.

DET FINNS EN uppsjö av stävstegar, peken och annat på marknaden att välja mellan. Stadiga, starka och snygga är önskemålen. Den koncepthamn som Olle Landsell har ritat för Transportstyrelsens räkning har jag varit lite inblandad med att ta fram. Vi tycker att det är ganska idealiskt om en hamnplats är så madrasserad att en tilläggning blir lika enkel och ofarlig som att köra radiobil på tivoli.

Här är några saker som förenklar tilläggning och gör vistelsen i hamnen säkrare.

Y-bommar är absolut enklast att lägga till vid. Men om de saknar viss basutrustning kan de bli lite stökiga. Helst ska Y-bommarna vara så breda och ha sådan flytkraft att de går att gå på. De behöver vara så rejäla att de inte hamnar i självsvängning när någon går på dem. Ofta är det enklare att gå ombord på en stor båt från aktern eller sidan och inte över fören som är hög och kanske har en pulpit som är besvärlig att ta sig förbi. Likaså är det önskvärt att bommarna är försedda med fasta förtöjningslinor som det går enkelt att nå från båten. Bra att Y:et i bommarna är klätt med trä så man inte kan falla ner där och skada sig.

Tamphållare kan göra det enkelt att komma åt och förtöja i Y-bommarna. Ibland kan det vara lite knepigt att få tag i en boj. Vid nästan varje båtmässa presenteras en ny, finurlig anordning för att få tag i bojen. Genom åren har jag använt flera olika modeller. Den som för närvarande passar mig och min båt bäst säljs under namnet HandyDock. Med hjälp av en särskild båtshake fästs en krok i bojens ögla och det hela brukar fungera. Men det har hänt att jag inte fått fast kroken vid första försöket. Dåliga förberedelser har varit förklaringen. Samma båtshake kan sedan användas för att fästa fler krokar i ringar som befinner sig på avstånd på en brygga eller en Y-bom. Inte helt dumt. Det finns fantastiska anordningar (bland andra Hook&Moor) med vars hjälp man kan trä en förtöjningslina dubbel genom en ring. Som genom ett trolleri kan detta utföras på avstånd. Men jag påstår inte att det är den slutgiltiga lösningen. Det är troligen med bojfångare som med ankare – de kan ge upphov till oändliga diskussioner i sittbrunnarna vackra sommarkvällar.

Förtöjning vid pålar är vanligt på Västkusten och i många insjöar. Det finns en uppsjö av fiffiga lösningar för att underlätta manövreringen. En vanlig variant är att ha linor som går från vardera pålen och rakt in till land. På linorna finns korta linor som kan löpa, på de långa linorna, från pålen och in till land. De brukar vara fästa med små block, ringar eller kaus. På väg in tar man tag i en, eller helst båda, dessa linor och fäster dem i pollare vid stäven. Sedan håller de stäven på plats vid förflyttningen in mot land. Systemet funkar lite som en löplina för en hund. De kan också vara till hjälp när det är dags att backa ut från platsen. Dessa linor brukar på Västkusten kallas guidelinor.

Kudde på bryggan. Rejäla bryggfendrar gör det enklare och säkrare att lägga till. Man kan till och med köra sakta fram och trycka stäven mot bryggfendern tills alla förtöjningslinorna är under kontroll. Båtägare, som ofta är väldigt rädda om sina förstävar, vågar förtöja närmare bryggan så det blir lättare att ta sig iland och ombord.

Stege på bryggan. Stadiga trappor ökar säkerheten då man ska ta sig mellan båt och brygga. De bästa tillverkar man själv. Fördel om trappan är fastsatt i bryggan.