Hem » Läsvärt

Läsvärt

Tryggt i hamn

22 september, 2020 – 09.00 Ingen kommentar
Tryggt i hamn

Allt färre omkommer till sjöss, men olyckorna i hamn minskar inte på samma sätt. Snarast omkommer fler. Jonas Ekblad har i många år arbetat med säkerhet i båtlivet och har lösningar på problemet.

DET ÄR MYCKET här i livet som inte är som man först kan tro. Den klassiska bilden av en sjöolycka är en båt som går under, med man och allt, långt ute till havs i en rykande storm. Men sådant är rena undantaget när det gäller fritidsbåtar i våra svenska farvatten. Här inträffar de flesta dödsolyckorna med små, öppna båtar. Ofta är det en ensam man som faller överbord eller hamnar i vattnet för att båten kapsejsar. Olyckan inträffar i lugnt väder och nära land. I ungefär sex av tio olyckor har den omkomne druckit alkohol. Dödsolyckor med lite större, beboeliga segel- och motorbåtar inträffar sällan under färd – kanske en eller ett par gånger om året. När de gäller de beboeliga båtarna inträffar dödsolyckorna oftare i hamn än under färd.

Av det totala antalet dödsolyckor är det i storleksordningen, 20–25 procent som inträffar i hamn. Antalet som omkommer till sjöss har sedan 2011 haft en minskande tendens men de som omkommer i hamn har inte minskat i motsvarande grad. Snarast har antalet som omkommit i hamnolyckor ökat. Man faller i sjön från sin förtöjda båt eller i samband med hoppet mellan båt och brygga eller då man promenerar på bryggan på väg till eller ifrån båten. Precis som vid dödsolyckorna till sjöss är det huvudsakligen män som råkar illa ut. Ofta är de ensamma och oftast har de druckit mycket alkohol.

DET ÄR SKILLNAD på vilka som omkommer och vilka som skadas, visar rapporter från vissa sjönära akutmottagningar. Mindre än var tionde av de omkomna är en kvinna. När det gäller dem som skadas är statistiken däremot påfallande jämlik. År ut och år in har fördelningen varit nära fifty-fifty – det brukar vara lika många kvinnor som män som skadas. Alla som varit i en gästhamn eller naturhamn och sett hur tilläggningarna går till kan lista ut hur det kommer sig att kvinnorna skadas. Den vanliga roll- fördelningen är att männen styr medan kvinnorna bär av och hoppar iland med linorna.

Stukningar, sårskador, benbrott, skallskador och andra ganska rejäla skador uppkommer. Majoriteten av skadorna uppstår vid hopp mellan båt och brygga eller i naturhamnar vid hopp mellan båt och land. En del får också klämskador då de bär av med händer och fötter på väg in i eller ut från hamn. Många båtägare är mycket rädda om sina egna förstävar. De riskerar hellre sina egna och familjens och medseglarnas ben och framtänder än de riskerar ett hack i stäven. Detta gäller såväl på väg in mot hamn som då båten förtöjs onödigt långt från bryggan eller land.

FÖR ATT MINSKA antalet personskador i hamn finns en hel del att göra. Det gäller både båtens och hamnens utrustning. Mycket kan byggas bort i hamnarna. Dessutom kan vi i båt förändra metoder och rutiner så att säkerheten höjs. Jag känner skärgårdsbor som är kända för sina trevliga fester. När de haft besök följer de alltid med sina gäster ner till bryggan och ser till att de kommer ombord ordentligt i sina båtar och att de kommer iväg ordentligt. Sedan ringer gästerna och meddelar när de är lyckligen hemma. En enkel trygghetsskapande och trevlig rutin.

Att en rorsman inte ska stå i aktern och tala om för en gast när denne ska hoppa är självklart. Det bestämmer gasten själv. För övrigt ska man göra allt för att undvika hopp. Man ska stiga iland. Lugnt och stilla. Det är oklart varför så många gastar hoppar så långt. Kanske är det för att de vet att kapten är dålig på att manövrera så det är nödvändigt att rädda upp tilläggningen med ett långt hopp. Eller så är det bara så att man tror att det är så det ska går till. Det heter ju hopp-iland-kalle …

Aktivitet vid båtlivsrelaterade skador 2019
Bom i huvudet 1 %
Grundstötning 2 %
Fall i vattnet 3 %
Skada i samband med vattenskoterkörning  3 %
Skada i samband med lek, wakeboard etc 3 %
Klämskada 4 %
Skador i samband med lek 4 %
Fall på brygga 6 %
Hopp mellan båt och klippa 16 %
Fall ombord 21 %
Hopp mellan båt och brygga 28 %
Övrigt eller uppgift saknas  9 %

KÄLLA TRANSPORTSTYRELSEN.

I MÅNGA SAMMANHANG framhålls det att bra kommunikation är A och O vid hamnmanövrerna. Den som är skeppare ska i förväg meddela besättningen om sin plan och exakt hur tilläggningen ska gå till. Det kan kanske fungera i en hemmahamn som inte bjuder på några överraskningar. An- nars gäller det nog att lämna mycket utrymme för flexibili- tet. Allt går inte alltid enligt plan.

Öva gärna manövrering. Se till att kunna principerna för propellerverkan, hur båten driver i vinden, olika metoder att manövrera med hjälp av linor etc. Även om inte alla ombord måste behärska allt är det bra om alla vet så mycket som möjligt. Den som själv har lagt till ett antal gånger med båten blir också en bättre gast.

Tänk också på att på väg in i en okänd hamn är det bra att först gå in och rekognosera. I en okänd naturhamn är det ofta vettigt att först köra in på plats för att se att det inte finns några grund nära stranden och att stranden är bra att röra sig på. Häng ut fendrar om sådana behövs, förbered linor och gör en stävstege klar för användning.

Det kan också hjälpa att ha generös längd på ankarlina/ bojlina. Det känns fånigt att inte komma ända fram för att en lina tar slut och det är lättare att skarva i förväg än att försöka göra det när båten är i rörelse.

FÖR ATT EN tilläggning ska bli smidig och säker behövs överenskommet system för kommunikation mellan fördäck och rorsman. Handtecken som alla förstår är bra. Det finns de som använder mobiltelefoner med headset för att slippa ropa. Skrik är i vart fall ingenting önskvärt. Skäll aldrig på varandra. Den som står på fördäck bestämmer hur rorsman ska manövrera och avgöra om vattendjupet räcker till.

När ni väl är på väg in i hamn – glöm prestigen. Visar det sig att båten driver för mycket, att ankaret hamnat fel, att strandklippan inte var så bra att gå iland på – backa ut och gör om från början. Att försöka rädda en misslyckad tilläggning leder lätt till mer strul.

Väl framme ska gasten undvika att hoppa. Att istället klättra och stiga ner via en stävstege eller en trappa på bryggan är alltid att föredra.

DET FINNS EN uppsjö av stävstegar, peken och annat på marknaden att välja mellan. Stadiga, starka och snygga är önskemålen. Den koncepthamn som Olle Landsell har ritat för Transportstyrelsens räkning har jag varit lite inblandad med att ta fram. Vi tycker att det är ganska idealiskt om en hamnplats är så madrasserad att en tilläggning blir lika enkel och ofarlig som att köra radiobil på tivoli.

Här är några saker som förenklar tilläggning och gör vistelsen i hamnen säkrare.

Y-bommar är absolut enklast att lägga till vid. Men om de saknar viss basutrustning kan de bli lite stökiga. Helst ska Y-bommarna vara så breda och ha sådan flytkraft att de går att gå på. De behöver vara så rejäla att de inte hamnar i självsvängning när någon går på dem. Ofta är det enklare att gå ombord på en stor båt från aktern eller sidan och inte över fören som är hög och kanske har en pulpit som är besvärlig att ta sig förbi. Likaså är det önskvärt att bommarna är försedda med fasta förtöjningslinor som det går enkelt att nå från båten. Bra att Y:et i bommarna är klätt med trä så man inte kan falla ner där och skada sig.

Tamphållare kan göra det enkelt att komma åt och förtöja i Y-bommarna. Ibland kan det vara lite knepigt att få tag i en boj. Vid nästan varje båtmässa presenteras en ny, finurlig anordning för att få tag i bojen. Genom åren har jag använt flera olika modeller. Den som för närvarande passar mig och min båt bäst säljs under namnet HandyDock. Med hjälp av en särskild båtshake fästs en krok i bojens ögla och det hela brukar fungera. Men det har hänt att jag inte fått fast kroken vid första försöket. Dåliga förberedelser har varit förklaringen. Samma båtshake kan sedan användas för att fästa fler krokar i ringar som befinner sig på avstånd på en brygga eller en Y-bom. Inte helt dumt. Det finns fantastiska anordningar (bland andra Hook&Moor) med vars hjälp man kan trä en förtöjningslina dubbel genom en ring. Som genom ett trolleri kan detta utföras på avstånd. Men jag påstår inte att det är den slutgiltiga lösningen. Det är troligen med bojfångare som med ankare – de kan ge upphov till oändliga diskussioner i sittbrunnarna vackra sommarkvällar.

Förtöjning vid pålar är vanligt på Västkusten och i många insjöar. Det finns en uppsjö av fiffiga lösningar för att underlätta manövreringen. En vanlig variant är att ha linor som går från vardera pålen och rakt in till land. På linorna finns korta linor som kan löpa, på de långa linorna, från pålen och in till land. De brukar vara fästa med små block, ringar eller kaus. På väg in tar man tag i en, eller helst båda, dessa linor och fäster dem i pollare vid stäven. Sedan håller de stäven på plats vid förflyttningen in mot land. Systemet funkar lite som en löplina för en hund. De kan också vara till hjälp när det är dags att backa ut från platsen. Dessa linor brukar på Västkusten kallas guidelinor.

Kudde på bryggan. Rejäla bryggfendrar gör det enklare och säkrare att lägga till. Man kan till och med köra sakta fram och trycka stäven mot bryggfendern tills alla förtöjningslinorna är under kontroll. Båtägare, som ofta är väldigt rädda om sina förstävar, vågar förtöja närmare bryggan så det blir lättare att ta sig iland och ombord.

Stege på bryggan. Stadiga trappor ökar säkerheten då man ska ta sig mellan båt och brygga. De bästa tillverkar man själv. Fördel om trappan är fastsatt i bryggan.

Stävfender. Särskilt när man besöker främmande hamnar kan det vara praktiskt att ha en egen stävfender. Stor och justerbar är nyckelord. Gångbara peken med inbyggda, teleskopiska stegar är praktiska. I naturhamnar är de ofta nästan nödvändiga med tanke på de raka förstävar som många båtar har.

ÖVERHUVUDTAGET ÄR DET så med utrustningen i hamnar- na och med metoderna att manövrera i hamn: Det är bra att kolla in hur andra har det och hur de gör. Ofta finns det något intressant att lära.

Själv har jag trott att en viss medvetenhet om olika fa- ror minskar riskerna att råka ut för olyckor. Åren 2011– 2018 arbetade jag som analytiker på Transportstyrelsen med inriktning på fritidsbåtsolyckor. När det återstod tio arbetsdagar före pensioneringen halkade jag på en isig brygga och blev en pinne i min egen statistik över hamn- olyckor. Någon hade lagt en plywood-
skiva över en rutten planka på bryggan. Den hade sugit åt sig fukt och nu var det minusgrader. Då blev plywooden glashal. Lömskt! Brott på ländryggen. Stor operation. Inte bra ännu efter ett och ett halvt år. Den här sommaren kan jag nog sitta i sittbrunnen och mata änderna i alla fall. Och begrunda hamnsäkerheten.

TEXT OCH FOTO: JONAS EKBLAD

Lämna en kommentar

Lämna din kommentar här nedan, eller lämna en trackback från din webbplats. Du kan också prenumerera på dessa kommentarer via RSS

Var trevlig. Håll det rent. Håll dig till ämnet. Ingen spam.

Du kan använda dessa taggar:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> 

This is a Gravatar-enabled weblog. To get your own globally-recognized-avatar, please register at Gravatar