Upp genom Gambias djungler

De möttes i Västindien, blev förälskade, åkte hem, renoverade en stålbåt och stack ut på haven igen. Här är deras rapport från Gambiafloden, en del av världen där få svenskar har seglat.

 

För att ta oss till Gambia var vi för ovanlighetens skull tvungna att styra mot passaden, vågorna och strömmen. Seglingen från Kap Verde blev därför ganska blöt och obekväm i vår 30-fots Ash. Hon tog det dock med ro. När vinden mojnade bakom land efter fyra dygn till havs var både sjösjuka och blöta rumpor snabbt bortglömda.

Vi var förväntansfulla inför landet som närmade sig. Nära kusten grundade vattnet upp och färgades grönt. Vågorna blev korta och ganska branta. Först när vi bara hade tio sjömil kvar började den låga landprofilen att skymta. Det påminde vagt om att segla på den svenska västkusten igen, fast snart försvann likheterna.

Banjul ligger precis vid flodmynningen. Denna stad måste man stanna till vid för att besöka tull, immigration och hamnkontor, innan man får tillåtelse att fortsätta längre in i landet. Inseglingen mot staden kändes långsam, inte bara för att vi längtade till den nya kontinenten, utan även för att vi var tvungna att segla slalom mellan flytgarn och en mängd små roddbåtar som fiskade längs kusten.

Mörkret hann lägga sig innan vi hann fram till ankringsplatsen. Med hjärtat i halsgropen kryssade vi mellan vrak och sandbankar, samtidigt som vi försökte lista ut hur många hundra meter fel våra sjökort låg jämfört med verkligheten. Ett bra ekolod är värdefullt att ha i Gambia.

Tidigt nästa morgon väcktes vi av böneutropen från stadens minaret. Yrvakna tog vi oss in mot land med skeppspapper, pass och den lokala valutan dalasi i högsta hugg. Vi hade hört att inklareringen var något av ett projekt, mer än så visste vi inte. Inne i staden visade det sig att ryktet redan gått om de nya besökarna. Vi möttes av glada människor som önskade oss välkomna och erbjöd oss hjälp. En av killarna i hamnen fick bli vår guide.

Själva incheckningen var inte något problem, men det tog tid och var omständligt med europeiska mått mätt. Vi besökte fem olika kontor, fyllde i ett flertal papper där vi bedyrade att vi inte smugglade in något olagligt i landet och fick lämna ifrån oss en och annan ”present” för att underlätta arbetet. Efter drygt fem timmar var vi ordentligt dammiga, men ändå nöjda då vi lyckats få de tillstånd och stämplar som var nödvändiga.

I Banjul passade vi även på att fylla båten med färska grönsaker. Om vi inte var svettiga innan, så var vi det när vi till slut hittade ut från de oändliga gångarna på stadens enorma marknad. Där var mycket roligt, maten var billig och utbudet fenomenalt: nya lustiga fruktsorter, skräddare, höns, bönor, sandaler, kryddor, möbelsnickare, getter, afrikanska masker, väldoftande oljor, potensmedel, kinesiskt te, färsk till halvfärsk fisk, allt i en salig blandning.

 

När vi var redo att ta oss vidare siktade vi på Lamin Lodge, som ligger ungefär fem sjömil rakt in i mangroveträsket. Det är en av de få platser i Gambia som hyser några som helst faciliteter för seglare. Man kan tryggt lämna båten där i några dagar om man vill göra längre turer inåt land. Vi tänkte att det kunde vara bra att träffa andra långseglare och höra oss för lite inför de kommande veckorna.

Platsen var harmonisk och avkopplingen total, men kanske var där lite väl lugnt. Det visade sig snart att de segelbåtar som låg där aldrig kommit längre utan blivit kvar år efter år, näst intill fastvuxna i mangroven. Inte mycket information att hämta, men vi fick i alla fall bunkra vatten.

Vi bestämde oss för att ta oss långt upp i floden på någorlunda kort tid och sedan ta det lugnare på vägen tillbaka, detta för att vara säkra på att hinna hela vägen upp innan uppehållstillstånd och malariamedicin skulle ta slut. Efter 160 slingriga sjömil sträcker sig en elledning över vattnet och blir därmed en naturlig vändpunkt för de flesta segelbåtar. Med en kort mast, grund köl och is i magen ska det gå att navigera även längre upp, men vi valde att nöja oss där, i den lilla staden Georgetown, i närheten av naturreservatet på Baboon Islands.

Det tog oss fyra heldagar av ganska intensivt båtåkande för att komma hela vägen upp. Vi hade tur med tidvattnet, som försköts till vår fördel under vägen. Även om djupet stundtals varierade kraftigt, så klarade vi oss utan att gå på några lerbankar. Floden visade sig vara förvånansvärt folktom. Ibland kunde vi köra i flera timmar utan att se en enda båt eller människa.

Här och var dök det upp små byar längs kanten och runt dem några fiskekanoter och återigen flytgarn som lades ut kors eller tvärs. Fisknäten gjorde det svårt att färdas på natten. Eftersom floden smalnade av en bit upp och den vind som fanns var byig, var det svårt att segla. Annars var det enkelt att navigera, i mitten var det djupast. Det var också där strömmen var som starkast.

På kvällarna styrde vi in mot sidan och ankrade så nära de lummiga flodbankarna vi vågade. Bottnen bestod av mycket mjuk lera. Oftast behövde vi använda både för- och akterankare för att inte pendla ut för långt då tidvattnet vände. I början växte det främst mangrove längs kanterna. När vi kom längre upp och vattnet så småningom övergick från salt till sött byttes växtligheten mot vass, palmer, lövträd och till slut ren djungel.

Även djurlivet förändrades: från delfiner och mycket stora pelikaner till flodhästar, krokodiler, ormar, apor och mindre fåglar i gladare färger. Vid skymningen var ljudet inifrån djungeln otroligt intensivt, näst intill öronbedövande. Vi satt uppe på däck och fascinerades över kvittret, grymtningarna, sången, tjuten och tjattret. Men varje gång vi hörde ett större plask eller ett andfått frustande drog vi oss lite längre in mot sittbrunnen. En flodhäst är enormt stor på nära håll!

 

Efter att ha besökt de byggnader, fort och monument som finns kvar i Georgetown sedan slavhandelns tid samt hamnat på en rundvandring inne på stadens internatskola, vände vi båten 180 grader för att ta oss ner mot havet igen. Luften var fuktig. Krypen ombord hade hunnit bli imponerande många, trots flitigt användande av både myggnät och diverse typer av insektsspray. Längtan efter ett uppfriskande saltvattensbad var stor, men vi tog det ändå lugnt och stannade på ett flertal platser på vägen ner.

Varje gång vi närmade oss land för att besöka någon av de mindre byar vi passerade, möttes vi av nyfikna barn. De förundrades över vår mjuka jolle och följde efter oss som ett tåg vart vi än gick.

De vuxna höll sig till en början på lite mer avstånd, men närmade sig snart och hälsade glatt. Det var tydligt att utländskt besök hörde till ovanligheterna. När den första blygseln lagt sig blev vi inbjudna och involverade i det mesta vardagsarbetet som försiggick. Efter att ha tittat på risodlingar, torkad fisk, vattenpumpar, skolor och husbyggen fick vi lära oss göra juice av baobabträdens frukter, skala jordnötter och stöta ris i stora mortlar.

Vi fick även vara med om att både laga och äta Gambias nationalrätt som består av ris, jordnötssås och grönsaker. De glada skratten var många och leendena var stora. Vi kände oss mycket välkomna.

Efter tre fantastiska veckor styrde vi ut på det välkända och salta havet igen mot Kap Verde, men ändå sneglade vi bakåt och saknade det vänliga och fascinerande landet. Som vi så ofta fick höra under flodfärden: ”Nothing is a problem in Gambia”.

Text och bild: Kerstin Ljunglöf

 

#detstorablå, atlanten, äventyr, gambia, långfärd