Insändare: Vad sysslar våra myndigheter egentligen med?

Lennart Falck och Åsa Kullberg från Svenska Kryssarklubbens miljönämnd är klubbens  representanter i Båtmiljörådet. Här skriver de om hur myndigheterna behandlar båtmiljöfrågor.

Det kan vara svårt för oss båtägare att uppfylla alla miljökrav som ställs på oss. Kretsar och båtklubbar behöver kontakta ett antal olika myndigheter. Det är en svår uppgift för organisationer som bygger på frivilliga funktionärer.

Vi upplever att myndigheterna inte alltid lyssnar på båtorganisationerna. Ett typexempel är toalettömningsfrågan. Tyvärr har inte en enda synpunkt från båtorganisationerna beaktats. Vid ett av Båtmiljörådets möten ställde vi frågan om de anser att toatömning från cirka 100 000 båtar var ett mätbart miljöproblem. Övriga 800 000 båtägare berörs inte av förbudet. Naturvårdsverket svarade att det var det inte, det är en estetisk fråga eller trivselfråga. Den synpunkten protokollfördes aldrig, trots flera påstötningar. Kan det hänga ihop med att Transportstyrelsen drivit frågan som ett miljöproblem?

Det är svårt att förstå Transportstyrelsens prioriteringar, när de kommunala reningsverken bräddar orenat avloppsvatten rakt ut i havet. Därutöver tillkommer ett antal enskilda avlopp, som fortfarande går orenade ut i havet. Vi som båtägare ska givetvis dra vårt strå till stacken – men att besluta om att en bråkdel av båtägarna skall gå i första ledet för att minska toalettutsläppen gör att man misstänker att det här handlar om politik. Nu är beslutet fattat. Vi båtägare väntar på att tillräckligt med tömningsstationer ska byggas. Annars riskerar vi att tvingas planera båtturen efter de stationer som finns.

Det senaste regelverket som kommit är krav på spolplattor med ett andra reningssteg. En investering för en liten klubb på upp mot 400 000 kronor, något som givetvis båtägaren i slutänden får betala.

Sannolikt släpper våra bottenmålade båtar sina skadliga komponenter till 80-90% i havet när båten ligger i. Det saknas säkra siffror på detta. Nu är det tänkt att resterande 10-20 % skall fångas upp i en spolplatta. Den vattenlösliga delen av bottenfärgsflagorna skall fångas i upp ett andra reningssteg, till exempel ett kolfilter. Reningsgraden i ett kolfilter är oftast högst 50 %. Kraven på dokumentation, rapportering och analyser liknar de krav som ställs på en industriell anläggning som körs året runt. Intressant i sammanhanget är att större industrier med egna högteknologiska anläggningar har ett krav på zinkutsläpp på en tiondel av de föreslagna värdena för spolplattor. Hur tänker våra myndigheter?

Många båtklubbar använder sig dessutom av mobilkran vid sjösättning och upptagning några få dagar per år. Att få en reningsanläggning att fungera dessa korta tider blir mödosamt och dyrt.

Att se till att man kan samla upp färgflagorna kan lösas med enklare och framförallt billigare metoder. Vi har bett Havs- och vattenmyndigheten att se över de nya riktlinjerna. Detta utlovades under Sörmlandskretsens miljöhearing i Nyköping i april i år. Tyvärr hölls detta löfte bara en vecka. På nästa Båtmiljöråd togs löftet tillbaka.

I hela utredningen om spolplattor har man byggt riktlinjerna på för få analyser av spolplattor och framför allt steg-2-rening. Inga båtorganisationer har fått vara med. Diktatoriskt skapar Havs- och vattenmyndigheten riktlinjer, som kommunerna skall genomföra. Vidare styr riktlinjerna den teknik som skall användas. Att man samtidigt säger att man skall använda bästa teknik blir på detta sätt mycket motsägande. Vid hearingen i Nyköping visade kommunernas representanter upp en stor okunskap om hur det skall fungera. Genom att fråga de lokala båtklubbarna skulle det kunnat ha blivit mycket bättre.

När det gäller borsttvättar föreslår man att enbart icke bottenmålade båtar får borsttvättas! Om man installerar någon form av bassäng och tar tillvara det som borstats bort, kan det tänkas bli tillåtet att borsta bottenmålade båtar, men kostnaden för detta innebär troligtvis att det inte blir ett vettigt alternativ. Fakta om tvättarnas effektivitet saknas dessutom i mätbara termer. Till exempel påstods det under hearingen i Nyköping att tvätten i Trosa har tvättat mellan 100-200 båtar, vad det nu betyder. Andra frågor är också om gelcoaten kan ta skada av nedsmutsade borsttvättar. Det saknas fakta, i vanlig ordning, när det gäller alternativa metoder för att hålla botten ren.

Båtfolket utpekas ofta i media som stora miljöbovar, när man i de flesta utredningar från Naturvårdsverket kan läsa att båtlivets miljöbelastning är försumbar i förhållande till övrig miljöbelastning, som vi människor förorsakar. Hur mycket behöver vi tåla? Ingen båtägare försämrar medvetet den miljö där vi själva skall vistas och njuta. Vi tycker att myndigheterna ska satsa mer pengar på att utveckla bottenfärger med mindre miljöbelastning. Och varför inte ta tillvara den kompetens som båtorganisationerna har? Vi vill ju samma sak: värna om havsmiljön.

Den två år gamla Havs- och vattenmyndigheten ”äger” uppenbarligen alla vatten, men den ökade mängden avgaser som produceras på grund av beväxning på skrov och propellrar tillhör någon annan! Man borde kunna förvänta sig att våra stora myndigheter ser saker och ting åtminstone från en Sverigehorisont när det gäller miljöbelastning.

/Lennart Falck och Åsa Kullberg

Läs också Lennarts tidigare synpunkter i denna fråga.

Båtmiljörådet samlar organisationer och myndigheter, som har intresse av att minska båtlivets miljöpåverkan. Rådet har antagit ett 12-punkters miljöprogram för att visa hur de aktuella miljöfrågorna bedöms, vilka mål som finns inom området samt listar överenskommelser om åtgärder. Svenska Kryssarklubben är en av medlemmarna. Numera ansvarar Havs- och vattenmyndigheten för Båtmiljörådet.